Vad gor vi har??

På något sätt talar den mycket för vår vistelse här, jag vet att jag kommer att smågråta om jag ser på den hemma i efterhand. Musiken som spelas varje morgon när jag plockar brickor på Cheyenne, den bildsköne Troy vars ansikte pryder kuddar och dylika souvenirer i Disneystores, danserna och budskapet. Lite töntigt, men det får man väl lov att vara när man ändå jobbar på Disneyland...

(Basketkillen och snilletjejen känner inte varandra, sjunger karaoke tillsammans och upptäcker att de kan sjunga, tjejen börjar hans skola och tvärtemot kompisarnas förväntningar ställer de upp i skolmusikalen och vännerna börjar förstå att istället för att kväva vännernas talanger borde de stödja varandra..)

http://www.youtube.com/watch?v=pqJkc2xidGw

http://www.youtube.com/watch?v=tvkh29RKFRY

http://www.youtube.com/watch?v=3fb0pYkqnCM&feature=related

Mamma och pappa var och hälsade på mig för en vecka sedan (känns som det var mycket längre sen) så här kommer lite bilder från det:

(Jag och mamma var lite gråtna när bilden togs. Det var ett kärt återseende.)

Sedan har jag ju också sett Jack Johnson, vilket inte är att förglömma. Vilken konsert... Det var en fantastisk upplevelse och frihetskänsla, att gå på en konsert själv någonstans i världen. Jag känner att jag har lossat visa knutar, samtidigt som jag förstås har vissa kvar som håller mig i mitt tillstånd.

Men det är lättare att ta åt sig av luften runt omkring sig än vad det har varit någonsin förut. Jag kan gå med bestämda steg på okända gator, och alltid vara speciell någonstans.

Sedan är jag också ganska nöjd, ofta, med den jag är. 

Inatt hade jag en så fantastiskt underbar dröm. Jag kan inte riktigt förklara den, men jag hade fått i present av mamma, som också var med, en slags upplevelsegrej. Det började med att man satt på en bänk längs en vägg högt upp på väggen som inte riktigt var en vägg. Sedan började det - värsta naturundrena som avlöste varandra. Ånga kom upp ur marken, plötsligt satt vi på ett moln som vällde fram, det kokade nere på marken och ett vulkanutbrott tog fart. Det var så abstrakt, så vackert, jag kan fortfarande känna det, och se framför mig en bild av Basse, min kusin, som satt en bit framför mig på molnet, liten och långt borta men i mitten av ett vidunderligt skådespel. Det fortsatte med att vi åkte framåt, åkte typ på rumpan men kom framåt och uppåt ändå, färgglada ägg kom upp ur rötter i marken (jag tror jag har ägglossning nu, haha) och massa afrikaner dök upp som jag slog i huvudet med en gren (varför??). Och då och då kom vattenstrålar med en halvmeter i diameter som man susade fram på, som i TarzanTVspelet, ett tag var det också en eldstråle man åkte på. Det gick jättefort! Jag känner fortfarande farten och adrenalinkicken! Det där var den häftigaste dröm jag haft på länge.

Och igår natt drömde jag att jag åkte Space Mountain Mission 2 (en ashäftig rollercoaster) med Måns (min katt alltså). Det var en ny grej att man fick ha med katter i bergochdalbanan... men när åkturen var slut var Måns borta, och de skällde på oss: "Hur dum får man va, klart katterna försvinner i en sån fartig rollercoaster!". Det var hemskt.

Livet här går fort, otroligt fort. För det mesta går det också bra. Jag lär känna många nya roliga människor. Haha, vi hänger lite med ett tyskt gäng  med bögen Benjamin i spetsen, han är rätt udda och vulgär men rolig. Typ 50%av alla killar här är gay... åtminstone de som inte är härifrån. Alltså finns det många snygga och roliga personer, men inte lika många tillgängliga... Fast det är ganska kul. Jag skulle ju ha en dejt med en på jobbet som jag inte är jätteintresserad av, men det blir nog inte av. Vi skulle gå i parken idag men vädret suger den här veckan. Istället spanar jag in en otroligt söt fransman som jobbar i köket, man smälter ju så fort han ler! 

Igår var det hemskt på jobbet. Vi stänger kl 19 men igår var det många i kön så vi hade beställningar fram till typ 19 30, och när köket håller på att stänga tar det jättelång tid att få något så allt blev stressigt när allt var slut och vi skulle städa. Och den där jävla chefbitchen! FYFAN vad jag blev kränkt och arg på henne. Ibland är hon rolig men man vet verkligen aldrig. Kan hon inte vara lite konstruktiv och säga något utan att skrika eller göra sig lustig? USCH. Och så känner man att hon är så himla högt uppsatt men tänker man efter så är hon bara en liten skit i kedjan. Den enda hon kan skälla ut är oss, så det gör hon för att få känna makt. Jaja. Hursomhelst var det lite roligt att hon innan dess frågade om jag ville bli en CDI, alltså anställd framöver även i höst, men jag sa nej. Jag ska ju på tågluff! Och jag har annat att göra än att fastna här. Det finns de som har jobbat här och bott på Boiserie i flera år. Det förstår jag inte. Ett sånt här skitjobb gör man en gång för att ha gjort det, för att träffa folk och så, men att stanna här i flera år och göra karriär... nej. I alla fall inte på ett ställe som Cowboy Cookout.

Hursomhelst, efter all kalabalik så gick vi tillsammans några stycken till Imaginations och bytte om. Då kändes det bra att ha arbetskamrater som ändå är riktigt sjyssta. Har börjat prata med en spansk tjej som är jättesnäll, hon anförtrodde mig sina problem och det kändes som om vi var riktiga kompisar, det känns riktigt bra. Jag gillar henne. Började prata lite med en kille som jag inte pratat med så mycket förut för jag trodde att han hade något emot mig, men nu var han riktigt sjysst så det kändes också bra. Jag gillar mina arbetskamrater! Även om jag fortfarande inte riktigt hänger med i all franska, men de förstår så det är lugnt. 

I helgen kommer mina föräldrar hit. Åååh! Saknar! Det ska bli kul att se dem igen. Och så får de ta med lite grejer till mig :)

Saknar också mina vänner mycket ibland. Tänk vad ni går miste om! Och vad jag går miste om hemma i den svenska sommaren... undrar hur det kommer kännas sedan, att ha en hel del erfarenheter vi aldrig kommer att kunna dela. 

Ta hand om er.