Vi ar storda - men har fan koll!

Smatt overdrivet kan man latt saga att vi pa den har resan har:

  • Plankat oss igenom 2 tag och 2 bussar fran Eyne till Barcelona
  • Smugglat Sanna fran Bosnien till Kroatien (genom 3 passkontroller)
  • Haft intim efterfest pa stranden i Barcelona
  • Lurat en bosnisk tant pa pengar    <3
  • Liftat med en tysk soldat fran Pula till Salzburg som lyssnade pa Rammstein
  • "Glomt" att betala pa en kroatisk valgorenhetskonsert
  • Rakat fria till en 40arig belgare med en tarta som lockbete
  • Pajat toaletter i Sarajevo
  • Forstort stamningen i en hel skolklass fran Stuttgart
  • Kastat upp en hund i luften framför Sagrada Familia
  • Rakat ge en ful karikatyr av en skitsnygg engelsman till... den skitsnygge engelsmannen
  • Flippdansat i en tagkupé som apor

Men som sagt... vi har fan koll!


Berlin - Kanonkul - 4 av 5 toasters!

BERLIN. Kan nastan bara skrivas i versaler. Det ar en stad med ett hjarta utspritt som vore det en splittergranat.


Men innan vi kom hit hade vi nagra skona dagar i Prag. Dar har vi varit relativt kulturella. Vi har gatt pa museum och kommit fram till att vi ar otroligt lattfascinerade manniskor som, bara vi ges tillfalle, later oss sugas in i en psykos av intresse for nastan vad som helst. Detta markte vi pa Prags nationalmuseum - vi skulle forstas bara sticka in huvudet pa mineralsamlingen, men kan ni tanka er hur manga coola stenar det egentligen finns...? Och for att inte tala om de uppstoppade djuren, vi som trodde att vi kunde alla djur som finns! Ni vet de vanliga; giraffen, björnen och aborren. Har hittade vi jatteroliga djur, som vi ofta fick referera till diverse disneyfilmer..
Vi stoppade inte dar. Vi tog oss ocksa till St Agnesmuseet, ett klostermuseum som visade gamla ikoner och statyer av Jungfru Maria. Aven dar kan vi tanka oss att manga skulle bli uttrakade, men vi blev utkörda forst nar museet stangde.
Andra kulturella aktiviteter vi agnade oss at var, forstas, jazzklubb med nickande gamla tjeckiska gubbar, klassisk konsert i en kyrka, och bio. Pa biografen blev vi dock mer pretentiösa an vi hade tankt oss, da det enda som gick var en konstfilm om den tjeckiska konstnaren Toyen pa tjeckiska. Nastan lite for intressant.
Nagra mer ungdomliga aktiviteter har varit att ata, traffa manniskor pa hostelet och ga ut pa exempelvis Cross Club - ett helt galet stalle uppbyggt av skrot och gamla datordelar - och vi befarar att vi mot var vilja har knarkat diverse farligheter helt passivt.

Sista morgonen pa vart hostel i Prag (Hostel Elf, bra youthhostel som bjuder pa te och kaffe dygnet runt) sa traffade vi pa ett gang med tre svenska killar som skulle ta samma tag som oss till Berlin. Vi upptackte att det var ett riktigt skont gang. Vi fick bekraftat det som vi tva talat om - att killkompisar ar sjukt varda att umgas med. Battre humor, mer chill. Tva av dem akte vidare upp mot Kopenhamn med en av dem, Jonathan, drog med oss till Berlin. Med honom har vi festat, gatt pa bio, tagit diverse ol och cocktails, lagat god middag, spelat engelsk/svensk bluffstopp och haft det allmant trevligt. Himla fin kille det dar!

Forsta kvallen var en lordagkvall. Det var givet att det innebar nagon slags utekvall... sa vi letade oss till brittpopklubben Bang Bang Club. Dar spelade en otrolig man fran London. Namnet - Trouble Over Tokyo - later inte sa lovande, men denna man var fantastisk. En laptop, en gitarr eller ett piano och en helklar rost fran en lite for hipp britt. CDn var lattkopt.

Pa dagarna har i Berlin har vi atit lunch med Rebeccas slaktningar, hangt, atit och smashoppat. Vi har ocksa, vilket var det basta vi kunde ha gjort, gatt en gratis guidetur. Den var stark. Gick igenom turiststallena, forstas, men med en guide som berattade allt intensivt, pa allvar och anda med valdigt mycket humor. Och eftersom den var gratis var det nastan bara ungdomar som vi dar.

Guidedagen fortsatte bra, nar vi kom hem sa tog vi med oss tva britter fran vart hostel plus Jonathan pa barrunda och umgicks. Det var den kvallen som slutade med en halvsovandes bluffstopp, blandat svenska och engelska regler.

Och ja.. idag far vi val se vad det blir av oss. Det verkade som att vi inte skulle ha nagonstans att sova inatt pa grund av nat javla maraton, men vi har lyckats hitta ett avlagset hostel som vi kanske letar oss fram till sent inatt. Spannande :)

Vi har munsar pa olika sidor munnen, och "orenheter i huden" som skulle se valdigt roliga ut om en av oss hade badas.

Synes!

Alla ar forresten valkomna pa hemkomstfest nagonstans nagon gang!

Och kom ihag... att har du fjosiga skinkor sa flyger du ingenvart!


Vafan! Var ar vi? Ta fram kartjaveln nu igen!

Ja, sa kanns det ofta. Vi ar lost mest hela tiden och bada tva, som faktiskt brukar ha utmarkta lokalsinnen, orkar inte riktigt plocka fram dom skillsen efter langa natter och torftig hostelfrukost.

Vi har hunnit med mycket tycker vi. Fran Ljubjana tog vi en dagstripp till Bled, en fantastisk vacker sjo utanfor staden med slott och borgar och kyrkor och kristallklart vatten. Hemvagen blev smatt komisk nar vi traffade en amerikan, Roger, som hade nagon hangup pa orden yeah yeah yeah supercool!!! Efter en liten stund borjade vi marka att vi harmade honom ganska friskt.
Sedan tog vi annu an dagstripp till Sarajevo i Bosnien. Ja, ni horde ratt, en dagstripp. Vi satte oss helt enkelt pa nattaget, reste i 12 timmar, gjorde stan i 15 timmar, och satte oss pa nattaget 12 timmar tillbaka till Ljubljana. Men ojoj vad vart det var! Sarajevo var vackert, melankoliskt och gripande. Det fanns skotthal i nastan varje byggnad och man kunde ana tragiska livserfarenheter i de sargade sarajevobornas ansikten. Vi tog en tur upp i bergen dar vi besokte tunneln som gravdes mellan staden och det fria Bosnien under kriget, for att smuggla mat till stadsborna. Vi sag staden fran serbernas skyttegravar och herregud vad vacker staden var uppifran.
Nattaget tillbaka till Ljubljana var ocksa smatt komisk. Sanna pallade inte sitta och sussa, sa hon la sig pa golvet. De andra i kupen, ett trist resande par och en gorgeous fransman (men dryyyg) holl tack och lov tyst om att det nog var lite markligt. Men ack vad Sanna gjorde ratt i att sova pa golvet. De slovenska oronpropparna gjorde susen, och hon sov som en stock alla tre ganger polisen kollade passen. Hon sag ut som packning eftersom huvudet lag bakom fransmannens ben. Sa ja, nu har hon en icke-existerande stampel och ar insmugglad i Kroatien! Wooow...
Under dagen blev vi bjudna pa bonsoppa - ett daligt alternativ om man vill sova sakert pa ett tag utan att forpesta luften for de stackars resenarerna i kupen. Reb dromde att det trista paret var jattearga pa henne for att hon inte kunde halla tatt. I drommen stallde sig paret upp hela tiden och oppnade fonstret och tittade argt. Och mitt i nagon slags halvssomn sa hande det som inte fick handa - en stor en pos ut - ljudligt. Rebecca vaknade med ett ryck och utbrast "Oh Im so sorry!", hann se att mannen i paret tittade forvanat pa henne, innan hon snabbt somnade om. Sannas daremot var ljudlosa och diskreta... Vi skrattade gott at detta dagen efter och larde oss nagot nytt - bonor och tag hor inte ihop.

Sedan begav vi oss till Pula i Kroatien efter att ha akt pa sma lokala tuffelitufftag spelandes pa ukulelen. Dar vilade vi upp oss och flot i saltvattnet. Verkligen valbehovligt. Vi besokte aven en kroatisk rockkonsert som vi liksom inte betalade for. Det var ju sa mycket battre att sitta utanfor pa amfiteaterns murar och kika in. Sedan kom vi pa att det var en valgorenhetskonsert, hur vi nu kunde uppfatta det bland allt kroatiskt babbel, och kande oss lite skamsna. Hur som helst sa traffade vi tva tyskar varav en var en tysk soldat, och dessa tva tyskar erbjod oss skjuts anda till Salzburg. Och javisst, vi skulle ju anda at det hallet. Sa tva dagar senare satt vi i en tysk bil och lyssnade pa Rammstein och tyckte att varlden var komisk.

Och ja, nu ar vi i Prag. Himla fin stad ar det. Vi har hunnit ga pa museum i vackert kloster, dricka tjeckisk Buddweiser , hitta ett Chutney-look-alike-stalle, trava runt i regnet och kylan, ha det trevligt med tva nya tyskar, dar Sanna faktiskt sabbade en hel tysk skolklass stamning...

Det var faktiskt bade sorgligt och komiskt. Vi stod och dansade jarnet till gamla godingar pa dansgolvet med en Caipirinha i handen, efter att precis ha flytt fran tva tyska kladdande man fran Stuttgart nar vi i ogonvran skadade tva hetingar som om vi inte tog miste, satt och spanade at vart hall. AHA tankte vi! Den ena sag faktiskt ut som Jonas Hassan Khemiri, om inte annu vackrare, och den andra sag... tysk ut. Efter ett tag borjade de dansa at vart hall och Sanna tog tillfallet i akt och stotte lite diskret pa Jonas Hassan efter utbytta leenden. AHA tankte vi! Sanna gick ivag med dom tva for en pratstund och Rebecca hangde pa. Hon tankte att ja, Sanna ska val fa sin Jonas Hassan ikvall, jag kan val lika garna ta den mera tysklike mannen aven om det inte ar mitt storsta kap genom tiderna. Och sa gick det som det gick och sa behover vi inte saga mer om den saken. FORUTOM att vi senare inne pa klubben fick reda pa att bada var fran samma skolklass (90or!!!) som de andra Stuttgartmannen, och vad annu varre var: Jonas Hassan kom plotsligt fram till Sanna och sa att fuck forlat, vad har jag gjort, jag har flickvan! Hela tyska klassen var arg pa honom och vi tyckte faktiskt lite synd om stackars killen. Snygg som stryk var han, och han angrade sig verkligen verkligen. Vi tyckte synd om den stackars tyska flickvannen dar hemma i Stuttgart och fick honom att lova att beratta allt for henne sa snart som mojligt.

Och nu sitter vi har, snart laggdags for en ny Pragdag imorgon. Och som sagt sa alskar vi det har enkla, kravlosa livet!

Vafan ska man hem och gora?

Vi ar mer och mer pa riktig tagluff. Allt blir mer och mer akta i takt med hur skiten fastnar pa svettig hud, hur tandkramer tar slut och man "lanar" av varandra - fast det overgar snarare till att vi inte har nagra personliga tillhorigheter utan delar pa allt. Rebecca drommer i Euro. Att halla i en svensk tjugilapp kanns lika konstigt som det skulle gora att skriva pa ett tangentbord som faktiskt hade a, a och o. Har i slovenien finns det mer av ć, č. đ och š. Vi fattar inte sa mycket, bra da att Ljubljanainvanarna ar forvanansvart bra pa engelska och dessutom mycket vanliga.

Just det - Ljubljana. Det ar vart hem for tillfallet och vi gillar det. Lugnt som i graven en sondagseftermiddag som denna, men manga vackra hus och trevliga manniskor. Nar vi igar natt akte taget hit sa sag vi for forsta gangen riktigt manga backpackers, sa vi kanner att det nog anda ar lite har pa den ostra sidan som vi hor hemma. Pratade nyss med en svensk som hade rest enbart i ost och det lat helt underbart, Rebecca fick lust att stanna pa nagot hostel har och jobba, inte komma hem. Vad ska man hem och gora??

Varje nytt stalle vi upptacker ar en parla. Vi lamnade Barcelona med sorg men aven vetskap om aterkomst. Vi akte taget utan en aning om vi skulle komma fram eller inte - fruktade en natt pa stationen i Milano men vi slapp det och spenderade istallet en natt i Nice.. sa har man sett den staden ocksa. Vi satt pa stenstranden, kande doften av Marijuana fran ett ungdomsgang, filosoferade. Akte vidare.

Nasta stopp, som vi verkligen har anstrangt oss for att komma till, var Reggio Emilia - en liten stad nara Bologna i Italien dar de gor den akta parmesanosten. Vi halsade pa Rebeccas Disneyvan Alessandro, varldens underbaraste! Hans familj tog emot oss med oppna armar, massa mat och tvattmaskin. De bodde pa och drev en liten farm med fina kor. Vi at mycket, besokte byn och aven en lokal rockfestival och traffade Alessandros vanner, varav manga italienska hardrockare. Intressant. Inte manga som pratade engelska dock, sa det blev mest att dansa armkrok. Det var kul.

Vi hade aven igar en dag med Alessandro i Venedig, vilket var valdigt mysigt men uttrottande. Vi var trotta redan pa morgonen,och att den italienska kulturen sager sockerfrukost och inte rustik aggmacka gjorde ju inte saken battre... vi flanerade genom stadens grander som zombies men trivdes ratt bra och kom narmare var italienske van. Pa kvallen tog vi et tag till Ljubljana och satt i en kupe och drack rott bubbelvin med en Californare. Nar vi kom fram till vart hostel upptackte vi nackdelar med mixed dorm, da gossar (turkgossar) later betydligt mer i somnen. Sanna, den stackaren, kunde ju inte sova. Vi maste kopa oronproppar till henne.

Vi alskar var resa. Vi alskar aven var Ingvar - maskoten som ser ut som ett marsvin men i sjalva verket ar en hund - sa haromdagen kopte vi honom ett bling-blinghalsband med hans namn. Han ar sjukt snygg. Bilder kommer nar vi kommit hem, eftersom vi tyvarr inte har med oss nagon kamerasladd. Men jag lovar, Ingvar kommer ni fa se mycket av...

Och vad annars... finns egentligen forstas sjukt mycket att beratta. Vi trivs sjukt bra med var resa och med varandra, vi har ganska jamna behov - ar hungriga o trotta samtidigt etc, och gillar faktiskt fortfarande varandra. Kanske tom mer och mer!

Men denna resa gor nagot konstigt med vara hjarnor och Sanna trodde att hon holl pa att bli tokig nar hon trodde att musiken fran mp3:n hade fastnat i hennes oron och skulle stanna dar for evigt. I sjalva verket satt hon halvsovande pa taget och lyssnade pa musik, och hade enbart i drommen bade stangt av mp3n och tagit av sig horlurarna. Sanna blev radd att den passiva marijuanarokningen pa spanska klubbar hade gjort nagot fel pa hennes oron. Hon sag nog ganska rolig ut nar hon i somnen panikfaktade och forsokte vacka Rebecca som lugnt sov vidare.

Rebecca i sin tur fick en dag en otrolig lust att liksom dyka framat i luften och storta framat i en rasande fart, sa rasande fart som liksom ingen annan kan forsta, som superman ungefar forsoker Rebecca forklara. Det var nog abstinens fran attraktionerna pa Disneyland.. men det konstiga var att precis fem minuter senare ser vi en superman pa taket till vart hostel. Weird.

Rebecca drommer att hon hittar pengar pa gatan, men resan har forstort hennes svenska sinne for pengar och det var inga Carl von Linnélappar som ligger dar utan


NU javlar!

Sa ar vi alltsa sjosatta. Disneyland finns kvar i Rebeccas hjarta men kan ocksa dra at pipan. Varfor jobba nar man kan semestra??

Det borjade med ett nattag till den lilla franska pyrennébyn Eyne - helt ute i ingenstans och till och med vandrarhemskvinnorna stallde antagligen fragan bakom vara ryggar: vafan gor de har?? Men det visade sig vara en parla man sallan finner. Vi gjorde vackra vandringar, badade nack i fjallback, och drack vin med asnor och stillasvavande fagel. Ah, fantastiskt! Byn bestod av gamla vackra stenhus, och vandrarhemmet var bland annat belaget i en gammal kyrka. Personligt inrett, trevliga manniskor och hundratals olika hemmagjorda marmeladsorter att prova till frukost. Helt plotsligt en kvall befann vi oss pa finmiddag med belgare, spanjorer och fransman som alla var pa seriosa vandringsturer. De undrade nog ocksa vafan vi gjorde dar. Kreativa unga flickor, "les filles", som satt och malade och spelade ukulele ute pa gardsplan.

Men vi kunde inte stanna i paradiset for evigt. Vi tog helt enkelt vart pick och pack och plankade oss igenom tva bussar och tva tag till Barcelona. Och ja - nu sitter vi har efter garnattens strapatser pa forst en indiebar dold under en kebabresturang, omojlig att hitta om det inte varit for var brasilianske hostelvard, och sedan Razzmatazz med 6000 pers, 5 dansgolv och ett javla drag fram till 6 pa morgonen. Sen tog vi en tur till stranden med nyfunna vanner.

Sanna tankte: vafan gor vi har!?
Rebecca tankte: vafan gor vi har!? 
- Har vill vi stanna for alltid!

lite snabbt

Jag har inte bloggat på länge, men jag ska göra det mer snart.

Mitt liv här lider mot sitt slut. Jag har blivit transfererad till Neb, vilket innebär att jag gör lite olika saker varje "dag" (jobbar 16 08 - 23 52), bl a skopa upp Ben & Jerry's eller sockra äppelmunkar. Det känns bättre att jobba med något som är lite mer av en passion...

Annat som har hänt i stora drag är att min bror har varit på besök och förgyllt en helg, det var mycket tacksamt och jag saknar honom lite när han är borta. Han är en bra grabb.

Det känns konstigt att snart åka härifrån. På ett sätt är det verkligen superskönt, jag längtar efter något nytt istället för bara jobb jobb jobb. Semester känns plötsligt som en stor lyx. 

På ett sätt börjar jag inse att man måste jobba för att göra rätt för sig här i världen. På ett annat sätt vägrar jag inordna mig i ett samhälle jag inte har bestämt mig för att vara i. Ett liv är ett liv, icke underordnat något annat.

A la prochaine
Rebecca

Överraskningen!

Ledig idag.

Sedan sist har det otänkbara hänt - så fantastiskt att det inte låter sig kläs i ord. Jag har många gånger föreställt mig lyckan i att se de välbekanta svarta lockarna, eller att intensivt krama min vackra blondin. Tänkt mig hur det skulle kännas, om någon jag kände hemifrån kom och beställde en Assiette Texane på Cowboy Cookout.

Och så hände det. Ja inte just detta scenario, men jag satt fridfullt på min internetkulle när Sanna på Facebook Chat bad mig gå till grinden och få en överraskning som väntade där. Jag trodde förstås att det bara handlade om ett brev, eller något hon hittade på för att få mig på gott humör, men icke! Jag gick till grinden och så hade Ylva och Nathalie hittat hela vägen hit! Chocken var total. Lyckan likaså.

Vi delade några fina dagar, jag minns särskilt stunder i och bakom Notre Dame vid en spontan musiksamling, även det sällsamma i att stå och titta på fantastiska fyrverkerier vid ett slott glimrande av ljus.

Tack för de dagarna! 

Någon gång kommer jag hem till er igen. Först har jag lite äventyr att avklara...


(usch vad jag INTE INTE INTE vill jobba)

We're breaking free!

Alltså, här på Disneyland tycker folk förstås om Disneyfilmer. Vissa gör det i alla fall. High School Musical är en av de filmer som  finns överallt... Därför var jag tvungen att tillsammans med Emmorna som jag bor med ta mig en titt på ettan (och halva tvåan, vi hann inte mer igår) och jag är faktiskt berörd. Jag visste inte att Disney fortfarande gör filmer med budskap, vars musik också är lätt catchy. 

På något sätt talar den mycket för vår vistelse här, jag vet att jag kommer att smågråta om jag ser på den hemma i efterhand. Musiken som spelas varje morgon när jag plockar brickor på Cheyenne, den bildsköne Troy vars ansikte pryder kuddar och dylika souvenirer i Disneystores, danserna och budskapet. Lite töntigt, men det får man väl lov att vara när man ändå jobbar på Disneyland...

(Basketkillen och snilletjejen känner inte varandra, sjunger karaoke tillsammans och upptäcker att de kan sjunga, tjejen börjar hans skola och tvärtemot kompisarnas förväntningar ställer de upp i skolmusikalen och vännerna börjar förstå att istället för att kväva vännernas talanger borde de stödja varandra..)

http://www.youtube.com/watch?v=pqJkc2xidGw

http://www.youtube.com/watch?v=tvkh29RKFRY

http://www.youtube.com/watch?v=3fb0pYkqnCM&feature=related



Upside down!

Alors, jag jobbar på! Just nu är jag i en period när jag jobbar från 07 30 på morgnarna, transferrerad till Hotel Cheyenne för att plocka brickor och torka bord på frukosten. Sedan, kl 10 30, går jag till ImagiNations och byter om, äter lunch, och går till mitt kära Cowboy Cookout (kärt om man bortser från elaka teamleaders...) det är väldigt uttröttande att jobba hårt och tidigt, men skönt att vara ledig på eftermiddagarna och slippa stängningstimmarna, de är så tråkiga. 

Mamma och pappa var och hälsade på mig för en vecka sedan (känns som det var mycket längre sen) så här kommer lite bilder från det:


(Jag och mamma var lite gråtna när bilden togs. Det var ett kärt återseende.)

I love you and I love Buddha too

för att ge en snabb update så jobbar jag skiten av mig men trivs hyfsat ändå, dessutom har mina kära föräldrar besökt mig och gett en injektion med trygghet och hemmalukt och kärlek. Jag behövde detta, det var ett perfekt avvägt möte och jag älskar min mamma och jag älskar min pappa.

Sedan har jag ju också sett Jack Johnson, vilket inte är att förglömma. Vilken konsert... Det var en fantastisk upplevelse och frihetskänsla, att gå på en konsert själv någonstans i världen. Jag känner att jag har lossat visa knutar, samtidigt som jag förstås har vissa kvar som håller mig i mitt tillstånd.

Men det är lättare att ta åt sig av luften runt omkring sig än vad det har varit någonsin förut. Jag kan gå med bestämda steg på okända gator, och alltid vara speciell någonstans.


Sedan är jag också ganska nöjd, ofta, med den jag är. 

Drömmar

Inatt hade jag en så fantastiskt underbar dröm. Jag kan inte riktigt förklara den, men jag hade fått i present av mamma, som också var med, en slags upplevelsegrej. Det började med att man satt på en bänk längs en vägg högt upp på väggen som inte riktigt var en vägg. Sedan började det - värsta naturundrena som avlöste varandra. Ånga kom upp ur marken, plötsligt satt vi på ett moln som vällde fram, det kokade nere på marken och ett vulkanutbrott tog fart. Det var så abstrakt, så vackert, jag kan fortfarande känna det, och se framför mig en bild av Basse, min kusin, som satt en bit framför mig på molnet, liten och långt borta men i mitten av ett vidunderligt skådespel. Det fortsatte med att vi åkte framåt, åkte typ på rumpan men kom framåt och uppåt ändå, färgglada ägg kom upp ur rötter i marken (jag tror jag har ägglossning nu, haha) och massa afrikaner dök upp som jag slog i huvudet med en gren (varför??). Och då och då kom vattenstrålar med en halvmeter i diameter som man susade fram på, som i TarzanTVspelet, ett tag var det också en eldstråle man åkte på. Det gick jättefort! Jag känner fortfarande farten och adrenalinkicken! Det där var den häftigaste dröm jag haft på länge.

Och igår natt drömde jag att jag åkte Space Mountain Mission 2 (en ashäftig rollercoaster) med Måns (min katt alltså). Det var en ny grej att man fick ha med katter i bergochdalbanan... men när åkturen var slut var Måns borta, och de skällde på oss: "Hur dum får man va, klart katterna försvinner i en sån fartig rollercoaster!". Det var hemskt.

Hej igen.

Hej! Som ni kanske märkt har jag inte skrivit på länge. Det beror på att internet inte fungerar längre i vår lägenhet... vi snodde det av någon typ som tydligen bytt lösenord. Nu sitter jag hursomhelst i Val d'Europe, det gigantiska köpcentrat, dricker kaffe och internetar. JAG HAR BESTÄLLT EN BILJETT TILL JACK JOHNSON IMORGON!!! Kul va? Äntligen ska jag få se min husgud. Det kostade 41.60 (ekologisk biljett!) men det var det fanimej värt. Eller ja, det får vi väl se imorgon!

Livet här går fort, otroligt fort. För det mesta går det också bra. Jag lär känna många nya roliga människor. Haha, vi hänger lite med ett tyskt gäng  med bögen Benjamin i spetsen, han är rätt udda och vulgär men rolig. Typ 50%av alla killar här är gay... åtminstone de som inte är härifrån. Alltså finns det många snygga och roliga personer, men inte lika många tillgängliga... Fast det är ganska kul. Jag skulle ju ha en dejt med en på jobbet som jag inte är jätteintresserad av, men det blir nog inte av. Vi skulle gå i parken idag men vädret suger den här veckan. Istället spanar jag in en otroligt söt fransman som jobbar i köket, man smälter ju så fort han ler! 

Igår var det hemskt på jobbet. Vi stänger kl 19 men igår var det många i kön så vi hade beställningar fram till typ 19 30, och när köket håller på att stänga tar det jättelång tid att få något så allt blev stressigt när allt var slut och vi skulle städa. Och den där jävla chefbitchen! FYFAN vad jag blev kränkt och arg på henne. Ibland är hon rolig men man vet verkligen aldrig. Kan hon inte vara lite konstruktiv och säga något utan att skrika eller göra sig lustig? USCH. Och så känner man att hon är så himla högt uppsatt men tänker man efter så är hon bara en liten skit i kedjan. Den enda hon kan skälla ut är oss, så det gör hon för att få känna makt. Jaja. Hursomhelst var det lite roligt att hon innan dess frågade om jag ville bli en CDI, alltså anställd framöver även i höst, men jag sa nej. Jag ska ju på tågluff! Och jag har annat att göra än att fastna här. Det finns de som har jobbat här och bott på Boiserie i flera år. Det förstår jag inte. Ett sånt här skitjobb gör man en gång för att ha gjort det, för att träffa folk och så, men att stanna här i flera år och göra karriär... nej. I alla fall inte på ett ställe som Cowboy Cookout.
Hursomhelst, efter all kalabalik så gick vi tillsammans några stycken till Imaginations och bytte om. Då kändes det bra att ha arbetskamrater som ändå är riktigt sjyssta. Har börjat prata med en spansk tjej som är jättesnäll, hon anförtrodde mig sina problem och det kändes som om vi var riktiga kompisar, det känns riktigt bra. Jag gillar henne. Började prata lite med en kille som jag inte pratat med så mycket förut för jag trodde att han hade något emot mig, men nu var han riktigt sjysst så det kändes också bra. Jag gillar mina arbetskamrater! Även om jag fortfarande inte riktigt hänger med i all franska, men de förstår så det är lugnt. 

I helgen kommer mina föräldrar hit. Åååh! Saknar! Det ska bli kul att se dem igen. Och så får de ta med lite grejer till mig :)

Saknar också mina vänner mycket ibland. Tänk vad ni går miste om! Och vad jag går miste om hemma i den svenska sommaren... undrar hur det kommer kännas sedan, att ha en hel del erfarenheter vi aldrig kommer att kunna dela. 

Ta hand om er.


Jag är inte skyldig nån nåt längre!

Inatt drömde jag att vi hade avskedsmiddag i slussen med gänget. Vi dukade upp ett bord och satt där i bussterminalen (var tvungna att flytta oss lite eftersom vi satt precis framför dörrarna där folk gick ut från bussen). Sedan sprang jag omkring och skulle fixa lite saker, och när jag kom tillbaka hade ni mysat till det och låg i sovsäckar på golvet istället. Vi hade det ganska mysigt.

Jag har några utslag på min stortå.

Igår tog jag, Carl Pontus Pontus Carl (svensken som kom hit samtidigt som oss och som jobbar med mig), Anna Maria (finlänska på mitt jobb, supersnäll) och en ny kille på jobbet som är en jättesöt fransman, en tur i parken efter jobbet. Nu har jag äntligen åkt Space Mountain Mission 2! Och Indiana Jones. Varför finns det inga loopar på Grönan? Jag älskar loopar!

Idag är jag ledig efter sex dagars slit som jag ändå lärt mig tycka om. Människorna är trevliga och varje dag träffar man nya intressanta personer eller kommer närmare de man redan pratat med. Det är kul!

Men jag börjar spy på musiken på mitt jobb, haha. Det är något slags countrysoundtrack i Frontierland (området med cowboy/indiantema där jag jobbar) som består av typ fyra låtar. My Bonnie is Over the Ocean, My Darling Clementine och någon till. Om och om igen... tror ni inte jag fastnar på dem också såpass att jag sjunger på dem hemma också?

Ikväll ska jag på bio. Vi får väl se hur det blir.  

You are the music in me!

Somra er nu alla verkligen ordentligt och ät mycket jordgubbar, köp dem av Sanna.

Här är det jobb jobb jobb! Det går bättre och bättre när man lär sig jobbet och lär känna fler människor (läs: har fler personer som man säger "ca va" till...) jag känner att jag får mer under kontroll. Jag använder min kvinnliga charm, sätter på mig leendet och så blir alla trevliga även om jag inte är så bra på språket. Och haha, männen faller som trän och smälter som smör såklart. Alla de där smöriga männen man tog avstånd från hemma men som man arbetar med här, de är faktiskt ganska roliga.

Imorgon är det (jobb) fotboll å BBQ! Och på tisdag är det filmfestival med en raggig kollega, vi får väl se hur det blir. Paris på onsdag och castmemberfest på torsdag! Fest fest fest blir det.

Jag känner att jag blir mer självständig, en mer berest och världsvan människa. Det här livet klarar jag ganska bra. Och kollektivet är SÅ himla mysigt! Vi har verkligen riktigt roligt tillsammans i vårt minimala kök. Man sitter i fönstret =)

Men jag har ett problem: det är sjukt jobbigt varje dag när jag slänger så himla mycket skräp och mat. Folk lämnar allt. Massa ketchup och majonnäs, halva kycklingar, hela läskar, och så alla förpackningar. Jag tänkte på ett sådant system som de har på McDo med att man häller ut dricka för sig för att slippa massa kilo sopor, men jag är för ny för att hålla på och sätta press. Vad skulle man kunna göra för att vara så miljövänlig som möjligt i ett kök som är anpassat för absolut konsumtion?

Pjuuh.

Andra dagen : lite jobbig. Första dagen: OK.

Gör mig en tjänst och klaga aldrig mer på sega biträden på typ McDonalds! Det är så jobbigt och stressigt att stå och fylla på. Stört.

Men jag som liten söt tjej har iaf med mig de franskafrikanska medelålders männen, de älskar mig. Resten är också sjyssta! Hoppas deras överseende med mig som nybörjare håller i sig väldigt länge...

Hur många gånger har jag sagt Ca va idag? Och hur mycket skräp har jag slängt? Vågar inte tänka på det...


kram

RSS 2.0