Hongkong

Det är svårt att förstå att det är nu det händer, och det händer mig : först i morse började jag inse. Jag åt en första frukost på ett äpple och en kopp te med Ylva i hennes säng. Då förstod jag inte. Jag åt en andra frukost med Ylva nere på Vurma, läste DN och småpratade. På väg upp förstod jag - att det är jag som ska åka. Kommer inte att ha er där, det är inte dig jag säger hejdå till utan hela hemma. Kanske flyttar jag inte tillbaka hit. Och så är det ändå DIG jag säger hejdå till. Dig som jag kramar. Ylva. Ylva som jag älskar så otroligt mycket. Så mycket mer verkligt det blir i dagsljus på en tom bakgata än på fest. Det är då man gråter.

Jag läste i min gamla blogg från Paris och från tågluffen. Det är en helt annan människa som skriver. 

Jag börjar längta tillbaka till äventyren och det är då jag vet att jag måste åka igen. Nu är det fan dags.

Och resfebern har fått sig en svacka. 

Fick nyss ett mail från Anders med lite närmare info om vad som händer de närmaste dagarna. Jag kommer att komma fram 07 25 till flygplatsen (om jag kommer med flyget, reser ju stand by så vi får se), blir hämtad av Angel och åker till kontoret. De närmaste veckorna kommer jag att spendera en del tid med Anders ex-trummis och lära henne datorer, internet, låsa efter henne på kontoret när hon repar. Hon ska vara en del av bandet Team A som Anders jobbar med, och mitt första projekt blir att vakta dem och hjälpa dem med att sätta ihop text och musik (!!) så det ska bli riktigt riktigt kul!