O'Hare
At the O'hare airport.
Chicago.
Feelin' allright.
Don't like automatic flushing though. They somehow always seem to flush while I'm still seated.
The portions are big.
I had a quarter of a blueberry scone and a sip of americano.
Spilled some coffee on my skirt but that was OK - there was so much water and so little coffee in that americano anyway, there will be no stain. Plus, the skirt is black. I'm black, silver and nougat.
I'm having coffee in America.
Feelin' allright.
Just det -
Okej. Sista tiden i Hong Kong var undebar. Jens och Tomas kom och hälsade på och vi gjorde mycket och hade mycket roligt. (se bilder på facebook). Jag var santarina och kände mig väldigt cool.
Skriver kanske mer om detta senare.
Tack för kaffet
Jag ser på gamla bilder, vad jag har haft för mig de senaste 2 åren. Galet. Jag är överallt och gör allt. Jag är galen.
Jag tror jag samlar.
Ganska dumt egentligen, att samla. Mitt pass har nya stämplar nu men till ingen nytta - ska makuleras om bara tre veckor. Så är det. Den som samlar på erfarenheter förlorar dem. Den som gör saker har dem medan den upplever. Är det den rushen som ska sökas? Inget ska sökas? Jag ska slänga mig i solen och sova.
Jag har hursomhelst blivit lite av en samlare. Jag tänker att jag ska bli en sammansatt person av oväntade dimensioner. Helt random skulle man kunna säga. Jag åtnjuter att verka helt random. Gör och ser så mycket.
Ibland vill jag vara mer uträknad från eget håll och inte från andras. Vill inte idenfiera mig för mycket med någon idé, men det är så skönt och enkelt.
Men så har jag också jävligt kul.
Sa jag att jag var i Macau? Det var en sån där "Vafan gör jag här!"-upplevelse (och den som följde min och Sannas eurotrip vet att det är i positiv bemärkelse). När jag finner mig själv i en loge på ett stort fint hotell och vädrar en jultomtekostym inför kvällens American Bandstand-bal-middag på Macau. Eller när jag sitter i baren till ett annat hotell, som jag bodde på, som har ett av/ världens största casino, med min margarita, lite stressad att komma tillbaka till rummet eftersom det finns en kinesisk dam (lorettas mamma) där som inte pratar engelska som inte skulle förstå var jag var.
Jag som inte ens varit på ett casino förut.
Macau är asiens Las Vegas. De omsätter till och mer mera pengar. Och the Venetian, som jag bodde på, är gigantiskt, uppbyggt som Venedig (bilden visar bara typ en fjärdedel). Alla husen är samma hotell. Inuti finns över 3000 rum, casino, och en galleria byggd som Venedigs gränder med kanaler man kan åka gondol med italiensk/filipinsk operasångare på. Haha! Och så jag! Där!
Massa annat har nog också hänt... herregud, vad tiden går fort. Jo. Vi var i Tokyo. Jag får återkomma om det men den stan är underbar. Mina föräldrar också.
Måste sova. Har fått väldigt lite sömn på sistone. Har hängt i Macau med släkt och i Hong Kong med diverse couchsurfers. Lever loppan och börjar smått längta hem.
På lördag kommer Jens. Ja!
KRAM
Upp upp
Jag är kissnödig
men jag tänker inte ge upp min fåtölj på ett populärt starbucks med bara tjugo minuters internet.
det har varit en svacka kan man säga
och mitt humör har sjunkit med graderna här.
Nudlar eller ris, nudlar eller ris?
Tomma ansikten på tunnelbanan, jag tänker inte så mycket på dem längre
insåg att en potentiell ny vän som frågade mig om något
just gick iväg
ska jag bli sån som inte pratar?
Nej, jag har lärt mig att bli trevlig och social. Jag har tränat mycket och förut trodde jag inte att jag kunde umgås med människor. De senaste åren har jag insett att jag är duktigare än många andra. Och jag är jag. Och jag får bekräftelse på det från många håll, människor som jag håller av ibland redan innan jag känner dem.
Med andra är det svårare. Med människor som inte tycks värdesätta omtanke eller socialisering.
Naturellt smakar gott, ibland är någon smak mer spännande. Men inte för många gånger i rad.
Den här veckan ska bli Hong Kongs kallaste novembervecka på tjugotvå år. Det är många år det, men det är inte det som är poängen.
Det är kallt och jag har inga kläder. Och jag har varit stressad och upp och ner. Nu är det bättre.
Du kommer till en sådan vecka när du har varit någonstans ett tag, när det nya blir vardag. När vardagen här är allt som finns. När kärlek och stöd hemifrån känns långt bort. När bristen på uppfångstnät blir till en lång fallsträcka när du hör något som tar ner dig. Det är då du ska visa att du har något inom dig som tar upp dig.
Jag tar upp mig i ett rus och då är jag lyckligare.
Allt är bra. Jag är bara lite kissnödig. Och mamma och pappa kommer snart hit och jag hoppas att solen snart tittar fram igen bakom molnen av milögifter.
Jag saknar er.
Jag lever och jag mår prima.
Jag hörde att jag borde blogga.
Men jag måste ju säga något intressant. För mig är allt intressant, men jag känner ingen inspiration att förmedla det!
Senaste tiden har gått så fort. Fast nu har jag sagt och tänkt det så mycket att det ändå känns som att en månad inte är så länge jämfört med hur länge det känns som att jag har varit här.(?)
Jag börjar få ett liv, antar jag. Träffar människor. Har börjat bli aktiv på couchsurfing och träffat lite folk där, som förra söndagen när vi tog oss ut till en strand bortom all stad och puls. Helt tyst. Finkornig sand. Skinande sol. Skuggande träd. Lite nybörjarsurfing. Billigt rödvin. Frukt och mackor och sallad och annat gott. Bad. Saltvatten. Sandskulpturer. Kulturmöte, men ingen smärre krock.
Vi planerar att göra om det, skaffa ett tält och campa över natten. Tänk att somna till de vågorna..
I lördags var jag med Cheryl och hennes vänner från universitetet på Lamma Island. Också där var det väldigt fridfullt, förutom de gigantiska spindlar som vakade i sina nät nära gångstigen, de såg ut som plastspindlar - inget hår, bara blanka svart/röd/grön/gula obehagligheter stora som ungefär när man tar ihop långfingertopparna och tumtopparna. Om inte större. Uuuh. Men det var väldigt trevligt och fint och vi vandrade och så åt vi lite seafood (jag åt alltså ett fisköga. Uuuh).
Undrar hur jag överhuvudtaget orkade den dagen när jag bara hade fått typ tre timmars sömn efter vistelsens första utekväll...
Saker börjar hända. Ibland vet jag inte vad jag håller på med.
Saker händer, och ibland står man som en observatör till sina egna handlingar innan man får börja hantera konsekvenserna.
Hursomhelst - jag lever och jag mår prima.
Gwai Mui
Ibland låter man maten styra sin identitet. Jag tror att jag har glömt hur man äter med gaffel och kniv.
(bubble milk tea med jellykulor i botten)
varm egg tart!
Rödbönsgrass!
Gwai mui
Jag har hört att några saknar mig. Det gör mig glad. Det finns ett band!
Vad händer här egentligen? Vet inte. Dagarna går så fort. Jag har redan varit här i två veckor. En sjättedel av tre månader. Ganska mycket av ganska lite, egentligen!
Men jag börjar känna att det inte är så viktigt att dagarna går fort. I början kändes det inte så. I början kände jag att mitt liv finns därhemma, ska det dröja så otroligt länge innan jag får leva det igen? Men så är det när man byter plats för ett tag. Man får organisera ett liv och få det att kännas intressant och meningsfullt, eller bara ta med sig sitt eget liv var man än går. Svårt dock. Vännerna är kvar därhemma...
Jag vet egentligen inte vad jag ska berätta. Jag jobbar mest om dagarna, hinner inte med så mycket annat. Summertime, Shadow of your smile, Girl from Ipanema, Misty och annat jazz fastnar i mitt huvud. Det är bra.
I helgen var jag med Angel på stan och träffade hennes kompisar, vi var ute på bio igår också, såg "500 days of Summer". Feelgoodfilm! Så mycket var precis som det är, om ni förstår.
Så sakteliga börjar något utformas här. Jag kan inte riktigt rapportera processen. Det är svårt. Kanske inte ens nödvändigt. Kanske rentav skadligt.
Aprikos.
Idag känner jag för att betrakta och för att infiltrera, för att lyssna och för att inspirera.
För att inte kompromissa.
Jag känner idag att jag är en människa.
Jag känner dig idag. Jag känner dig, jag känner din kontur.
Jag låter din feedback ge mig oåterhållen styrka.
Jag känner att jag minnsann ska visa att den här världen är byggd av kärlek
och vi behöver inte leva nån annanstans.
Det är du och jag, men inte bara.
Anja, Martina, Sabina.
Sanna, Ylva, Amanda.
Idag är ni mina hjältar.
Update.
Jag vet inte var jag ska börja.
Just idag, just nu, är jag fridfull.
Det är en bra start.
Jag kan berätta om igår, igår morse när jag hade drömt om mamma och pappa - då kändes tre månader som en evinnerlig tid. Då ville jag åka hem. Men jag vill inte tänka på det nu.
Ibland är jag rädd.
Temperaturen i temperamenten är, så att säga, annorlunda här. Det finns en tydlig hierarki. Jag är van vid dolda.
Men nu är jag fridfull, jag vill påminna mig själv om det.
Har arbetat idag. Lång dag på kontoret. Skrivit in noter på Finale (en mjukvara vi använder), gjort upp för ett möte imorgon, rippat Frank Sinatra in på en dator, med mera.
Jag känner att jag genuint tycker mycket om Angel och Bret.
Jag ska berätta lite om helgen. I fredags var jag med Loretta i Sha Tin's stora galleria. Hon visade matdelen. Wow. Jag har nu ätit min första sushi på rullband! Teet tog man hett vatten till från en kran i disken vid platsen. En upplevelse. God sushi.
I lördags var jag på Ocean Park med Lorettas väns systerdotter och hennes vänner. Hon, Cheryl, är från Singapore och pluggar i Hong Kong den här terminen, så hon är också ny här. En av dem var från Kalifornien, vilket jag verkligen tror var bra för mig för när jag pratar med amerikaner från Kalifornien får jag till en dialekt som jag känner mig bekväm med. Okej, kalifornsk engelska kanske inte är mest indie. Men det är klart lättast eftersom man ser det så mycket på teve, och jag är riktigt bra på att härma det. Känns skönt, avslappnat och kul.
Själva parken är underbar, jag har sett en panda! Åkt bra berg och dalbanor! Och gått 7 olika spökhus eftersom det var Halloweenspecial under kvällen, hela parken fylls av gastar som smyger sig på en och de verkade gilla mig av någon anledning. Det var jättekul!
I söndags åt vi middag på fiin resturang med The Big Boss. Han, vdn för Music Sales, är här för att inspektera (de är vår största klient) och hälsa på Anders. Han är stört rik. Stört. Presidential suite på Peninsula, hus lite här och var, väldigt kräsna med allting... Han och hans fru var ganska trevliga ändå. Jag är bara inte van vid den otroligt rika världen - hur artig ska man va? Det verkar ändå vara viktigt för dem att allt är rätt.
Så. Hur känner jag mig egentligen? Vet inte. Försöker just nu hitta tillbaka till känslan jag brukar ha hemma av att allt hänger samman. För det gör det ju här också. Kan jag behålla mitt lugn inombords så kan ingen störa mig, så jag vet inte vad jag är rädd för ibland. Tiden?
Nej. Det här går bra.
Tack.
Kinas nationaldag
Nu ligger jag på min hårda, sköna säng redo för dagens okända äventyr. Det är Kinas nationaldag idag, Anders sover eftersom han gick upp tidigt imorse för att prata i radio.
Jag har sovit i 14 timmar. Utan att ens tänka på att vakna. Blev skrämd av hushållerskan som kom för att städa mitt badrum.
Annars är maten mycket god. Igår åt vi en dim sum till lunch, några riktigt goda som den med koriander och cashew, en mindre god som tydligen kallas fiskmage. Ingen vet om det är sant. Ibland kallar de sina dim sum för andra saker för att få dem att låta glamourösa - som drakklon som egentligen är kycklingfötter - men på vilket sätt är det glamouröst med fiskmage?
Till middag åt vi tofou, räkor, kött och ananas, en röd bön/lotusblommasoppa till förrätt och en annan rödbön-soppa till efterrätt.. Ylva, du skulle gilla äpple/aloeverajuicen jag hittade i kylen till frukost.
När jag blev mött av Angel på flygplatsen blev jag viss om att min tid här kommer att bli bra. Vi hade kul! De hade varit rädda för att "the foreigner" skulle vara läskig och elak, så Angel var glad att jag "är så rolig". Bret visade sig också vara trevlig och hjälpsam. Jag började på kontoret med att skriva in noterna till "What a wonderful world" på Finale från notpappret med alldeles för liten text. Idag är det ledigt.
Vi bor nära en förortsstad som är riktigt trevlig, mer asien än innerstan, och väldigt nära den kinesiska gränsen och en kinesisk stad där. Loretta tycker att jag ska skaffa visum så vi kan åka dit och shoppa. Kontoret ligger i en annan förort, Sha Tin, där också Tao Fon Shan ligger som jag berättar mer om någon gång.
Jag ska ta lite bilder så ni får se hur allt ser ut...
Det är varmt och soligt idag (och fuktigt, som alltid!). Nu ska jag kolla om inte Anders vaknar snart...
Jag älskar er men saknar ingenting ännu. Jag har det ganska bra.
14 31 in Helsinki
Jag har spenderat många timmar på flygplatser i mitt liv. Jag gillar det. Åtminstone när man - som här - känner att det är en fräsch avresebas och inte någon sunkig indisk blandning av bakgata och militärbas med män i för stora skor... allt har sin charm.
Jag blev mycket glad när jag kom på att klockan är 14 31 och inte 13 31. Betyder att det bara är två timmar kvar tills planet går.
Varmare ljus har tänts inne nu men det är fortfarande för kallt för att lägga sig ner och sova. Genom stora fönster kan jag se grå massiv av moln nu. Det kliar på min näsa.
Vad håller jag på med?
Än så länge tror jag att jag åker bort från Sverige mer än reser till ett nytt land. Alla hejdå ger mig nästan dåligt samvete - men såsom vi gråter måste betyda att det betyder mycket, att det finns band.
Alla går runt med jackor härinne. Jag har ingen jacka. Lämnade allt bakom mig förutom typ 21 kilo. Ganska mycket ändå.
Det är verkligen oväder ute. Jag vet inte hur jag känner mig. Lugn. Än så länge nästan oberörd, när jag glömmer att tänka på mina föräldrar.
Jag är trött. Det känns som om jag måste vara vaken i tre månader från och med nu.. men det kan inte stämma. Man måste väl sova i Hong Kong också.
Hejdå...
Det är svårt att förstå att det är nu det händer, och det händer mig : först i morse började jag inse. Jag åt en första frukost på ett äpple och en kopp te med Ylva i hennes säng. Då förstod jag inte. Jag åt en andra frukost med Ylva nere på Vurma, läste DN och småpratade. På väg upp förstod jag - att det är jag som ska åka. Kommer inte att ha er där, det är inte dig jag säger hejdå till utan hela hemma. Kanske flyttar jag inte tillbaka hit. Och så är det ändå DIG jag säger hejdå till. Dig som jag kramar. Ylva. Ylva som jag älskar så otroligt mycket. Så mycket mer verkligt det blir i dagsljus på en tom bakgata än på fest. Det är då man gråter.
Jag läste i min gamla blogg från Paris och från tågluffen. Det är en helt annan människa som skriver.
Jag börjar längta tillbaka till äventyren och det är då jag vet att jag måste åka igen. Nu är det fan dags.
Och resfebern har fått sig en svacka.
Fick nyss ett mail från Anders med lite närmare info om vad som händer de närmaste dagarna. Jag kommer att komma fram 07 25 till flygplatsen (om jag kommer med flyget, reser ju stand by så vi får se), blir hämtad av Angel och åker till kontoret. De närmaste veckorna kommer jag att spendera en del tid med Anders ex-trummis och lära henne datorer, internet, låsa efter henne på kontoret när hon repar. Hon ska vara en del av bandet Team A som Anders jobbar med, och mitt första projekt blir att vakta dem och hjälpa dem med att sätta ihop text och musik (!!) så det ska bli riktigt riktigt kul!
