att en sån som jag har nåt mer att ge
Kategori: Tankar
(det luktar snodd Orange/Coconut-tepåse ur min ficka)
men mitt liv vill gärna liknas vid en väg, som jag tar ensam. Det är en väg som är jag och allt vad jag innebär; alla mina val jag gör, kommer att göra och har gjort, som är som en slags plan, som är som ett slags minne så att jag lättare ska kunna se - se vad som är jag, vad som har varit jag och vad som kommer att vara jag. I min bild är det en oljegrusväg, enfilad, med orange och lila himmel ovanför och tropiska växter runt om. Några vita moln rultar tryggt omkring på himmelen, för de är hemma.
Vägen kantas då och då av kompanjoner -
men korsas aldrig
och vandras aldrig.
Det är en sensation utan jordisk publik.
Och det är vackert. Solen går alltid ner och alltid upp över nya stunder, och alla har de någonting att erbjuda mig. Jag är alltid lite klokare än vad jag var för en vecka sedan, för vägen leder mig alltid vidare. Aldrig trampar jag på samma plats, även om så kan ses, det gör inte du heller, eller vad vet jag. Men gör jag det så kommer jag osynligt framåt, och när jag öppnar ögonen igen är jag redan en bra bit på väg.
Look at all my trials and tribulations
Sinking in a gentle pool of wine
Don't disturb me now I can see the answers
Till this evening is this morning life is fine
Always hoped that I'd be an apostle
Knew that I would make it if I tried
Then when we retire we can write the gospels
So they'll still talk about us when we've died
Jesus Christ Superstar
Det var en stiftsgård och det var där jag var. Det var en stiftsgård och jag vistades där tillsammans med andra människor.
Det gav mig något. Det fortsätter ge mig något. Själva minnet agerar som ett radioaktivt ämne, som hela tidet spottar ut tolkningar, erfarenheter och känslor av något djupare.
Det ger mig en del av det som jag alltid, medvetet eller omedvetet, sökt.
Sångerna, platserna, människorna, mässorna, kapellet - allt lär mig och påminner mig om att jag inte behöver kränkas och må dåligt över att samhället runtomkring mig kanske inte förstår eller accepterar min personliga uppfattning om min egen omvärld. Mitt sätt att tänka. Min tro.
För det handlar om intregritet; det handlar om min lycka och det kan ingen ta ifrån mig.
Och jag vet att det finns någon som följer mig. Och jag vet att jag får ut så mycket av det här. Jag vet, även om jag tvivlar ibland, att jag på något sätt måste vara på rätt väg. För jag får hintar om det, varje dag.
Varje dag ser jag något som säger mig att det finns nåt mer
att en sån som jag har nåt mer att ge
