med en hals som liksom fylls med bubblor; och då menar jag inte vanliga typ smekande asharmonsika såpbubblor utan rossliga, vassa bubblor som väller upp mellan köttet och skadar min gom och min omgivning, och som inte vill sluta komma utan som liksom bara fortsätter rakt in i fördärvet.
Fast så farligt är det inte.
Jag är ju faktiskt just nu i Chile - tänka sig.
Klockan är halvnio, solen går just ner över torra vackra berg
Och här sitter jag. Inte i Argentina än nej, men på väg - sitter just nu på en hård, grå bänk på Madrids fina, luftiga flygplats. Jag är förkyld. Min hals tycker inte om mig och jag har nåt slags slem så långt bak i näsan att det liksom sitter i gommen fast inte riktigt.
Och flygplan och vacker utsikt - jg tänkte på mat, när jag satt på det fullsmockade, varma planet på väg hit.
Blåbärsmjölk - finns det? Jag vet inte, men jag kände den söta smaken när jag såg ut över solnedgångsskuggade moln. Blåbärsmjölk?
Nån slags youghurtig marängdeg - alperna och pyrenéerna som dök upp ur molnmassor.'
Men okapabel till att hitta något så letar jag bara och känner mig allmänt otillfredsställd. Och när var jag kär senast? Har jag varit kär överhuvudtaget? Vet inte, tror inte det. Det har bara funnits tillfälliga förhäxingar och annat skit. Det känns dött. Dött därinne.
Och samtidigt ser jag hur min goa lilla systerson nu är jättekär och tillsammans med en tjej. Skitfint.
Samtidigt som man undrar vad man ska leva för egentligen och samtidigt som man frågar sig; vad som gör en riktigt riktigt lycklig. Jag vet inte, när är man lycklig? Är man egentligen det?
Jorå. Jorå det är man nog. Men ibland är allt bara massa illusioner överallt och inget känns riktigt.
Och jag känner mig som att man skulle tro att jag är nåt slags plagiat, nån slags ointressant, nån som man kan se hur jag är, osv, för själv dömer jag sådana som ser ut att kunna se ut som jag.
Gårkvällen blev inte riktigt som planerat. Jag hade uttänkt många skräckscenarion innan men inte det som hände. Pinsamt alltså. Ni får ursäkta mig.
Jag hade mått dåligt redan under dagen måste jag poängtera... och inte kunnat äta upp min chutneylunch. Helt sjukt, jag älskar ju att äta. Och så slutade det med att jag spydde galla. Men det är lugnt. Lite irriterande att missa kvällen bara, men nu mår jag.. eh fint. Efter den där jävla städningen så gick det bra.
Och Sanna - tack för omhändertagande och översovning och städhjälp. Vad vore jag utan dig?
Eller sånt ska man aldrig säga. Man är allt. Alltid. Utan någon annan, man ska inte låta någon annan göra en lycklig, det är nog mitt livsmotto?
För jag vet inte. Ibland blir det lite ensamt här.
Jag är snyggast när jag vaknar; när jag hämtar mig från nattens äventyr, när jag är främmande för den så kallade verkliga världen - för drömmen erbjuder mycket annat. Jag är som vackrast när sömnen gjort inverkat och låtit cellerna reproducera sig, byggt på färg under mina ögon, lagt lite grus och slem i ögonvrån och lite gråt på andra sidan. Ibland har jag varit med om hela livstider under min sömn och ibland bara om en kort stund, men den har alltid sagt mig något som jag sorgligt nog snart ska glömma - som ska gå förlorade för mitt flexibla medvetande några stunder efter mitt uppvaknande men som jag kan komma åt just då -när håret är charmigt på svaj. När magen är platt och oäten. När huden är oritad. När dagen inte skitit sig ännu, när optimismen flaggar om en hajfri strand med sol och glass.
En sådan dag ska jag ha. Imorgon kanske? Kanske alla dagar. Jag tror jag kan bestämma mig för det själv bara jag vill, det gäller att vilja och jag ska hitta min vilja. Det är så irriterande när den inte infinner sig! Jag vill vara lugn och klok utan mormorssyndrom. Jag är. Jag är.
Ett vinglas, en smultronpuss, en gummianka med tomtehatt. En liten flaska med doft. En teckning med en naken man, ett batteridrivet värmeljus.
Ett lojt klockslag; 02 42 - beatles sjöng men nu slutade de för datorn var tvungen att tänka lite. Och jag måste ge den lite tid och plats till det - för jag vet själv hur det blir när man hetsar. Ta det lugnt datorn lilla, snart ska vi få sova båda två.
och år noll - då jag föddes -
kom det kameler och volvo v70.
Enligt tideräkningen som är min
skapades världen på de timmar jag så omständligt föddes.
