Rebecca

Jag satte mig i hängstolen, och så plötsligt föll den ner. Poletten liksom, pang. Nåja, inte för att det var riktigt så det var, men föll gjorde den ju. Och såhär i efterhand kan jag ljuga om att jag blev full med insikter eller nåt sånt, det enda jag egentligen fick var en nedfallen mysstol från himlen eller något sånt romantiskt. Sanningen är helt enkelt den att jag fick lite ont i baken eller nej för jag har ju en mjuk matta under.

Var leder detta?

En lögn. Det finns många slags lögner och det finns många svar på lögner och egentligen finns det nog ingenting i den här världen som inte någonstans grundar sig lite på någon lögn. Eller kanske kärleken eller något sådant vackert som en vacker människa skulle ha sagt.

Jag behöver hud ändå är jag fruktansvärt rädd för hud. Jag skulle vilja lukta någons armveck, där Grenouille hävdar att människan luktar som mest människa, men vågar inte. Det är därför jag är så kittlig och öm, så aggressiv men undanhållen. Hud är ju så varm och mysig, elastisk och jämn och kanske gulbrun som min kanske inte det. Jag gillar att känna att jag betyder något, att min hud är pyttelite till förfogande men ändå inte alls för den är ju min egen ägodel. Ingen kan äga mig; det skulle bara kännas dumt och i brist på självrespekt och sånt och det är ju inte direkt något att sträva efter. Nej. Den är min och jag ska försvara den med mitt liv samtidigt som den sakta tynar bort och samtidigt som jag innerligt tror på den äkta romantiken långt långt inne där nånstans under all tjock hud som omsorgsfullt skyddar den.


Renegade. Långhårsminnen. Höst och mörker.

Jag är ingen vanlig simpel människa med tydliga motiv, mål och intentioner: Jag är komplex. Otydlig och spretande som en åttitalsfrilla åt massa olika håll. Finns liksom ingen väg att gå eftersom jag har en fot på alla stigarna. Vilken är den bästa? Var ska man gå? Vart går de andra? Velig som jag är, vet jag knappt vilken glass jag ska välja i affären.

Ni kanske trodde att jag var empatisk fantastisk god fin smarrig. Det tror jag också från och till, rätt så ofta men stundtals trampas det ner av andra inre impulser. Jag är rätt obra också. Jag har sidor jag inte ens själv riktigt vet om för jag tror att mitt överjag döljer detet och att mitt jag har rätt svårt att välja mellan dem. Men stark moral i överjaget är nog inte särskilt god egentligen (det här är psykologiA-snack) för jag tänker mig mest den som en halvgammal dam/tant full av plikter och pliktskyldighet och utan något riktigt liv.Tittar på klockan jämt. Går i kyrkan mest för att hon tror att det kommer nån slags belöning bara hon plågar sig tillräckligt i detta livet, plågar sig med allt hon måste göra - en riktig martyr. Tror att lyckan finns i noga genomlästa dagstidningar, en stram knut i håret och "så får man inte säga". En Märta i "En ö i havet".

Nåja, missuppfatta mig inte. Jag är inte denna märta men jag tror att jag har henne lite i mig, jag tror att det är något jag har lärt mig som härstammar från en tidigare stark och mäktig Märta; plugghästen från mellanstadiet, sräpupplockaren, tvångstankar, stenbocken som alltid ska följa moral och regler. En del av mig är denna rätt så pinsamma men samhällsmedevtna människa. En mindre och mindre del tack och lov. Jag har äntligen börjat besegra Märta, ty psyket är ju dynamiskt.

Komplexitet mellan detta och det där som är bra på riktigt och det där som kanske inte alls är bra. Jag vill berätta att jag är självisk, avundsjuk, velig, hungrig alltid ständigt efter mer. Oförmögen att njuta ibland stundtals. Och så stundtals kramar jag det där trädet, känner lycka och sådär men börjar genast tänka på att jag måste berätta det här. Hur det kommer att bli sen. (titta! titta! för några år SEN hade jag knappt vågat skriva SEN)

Komplexitet mellan att alltid längta efter mer. Efter tvåsamhet och efter lycka, men när jag väl är det på spåret minns jag hur jag faktiskt trivs. Trivs i att vara självständig och den jag är och allt det där, rädsla att ge sig in på något som betyder problem och lögner och glömska och självomedvetenhet.

Det jag egentligen söker är nog självmedvetenhet. Djuphet. Andlighet, något mer, alltid mer. Mening.

Ingen rast och ingen ro. Alltid överanalyserande och jag borde inte publicera sånt här på nätet tror jag men just nu bryr jag mig inte. Samtidigt som jag behöver hålla mycket för mig själv - och det gör jag ju för jag pratar sällan om sånt här - så behöver jag få ut det på sätt som andra kanske inte skulle tycka om. Även fast jag mest brukar bry mig om vad andra tycker om och inte tycker om ska jag inte göra det nu (fast det gör jag omedvetet i alla fall). Frigörelse yes.

Vet ni hur jobbigt det är att vara halvt medveten om sin omedvetenhet? Ha den på tungan? Det är därför jag måste skriva det här.


Nu kommer den där frasen när jag ska skriva "äh det var inget" och nedtona allt jag har skrivit så att det inte ska tolkas för starkt men det gjorde jag i rubriken istället.

Det pendlar. Ibland är man idol på tunnelbanan, ibland är allas småskymda blickar riktade åt liksom det där hållet man hade hoppats på. Ibland är man gud. Faktiskt oftare.

När jag tror att jag är vacker är jag vacker - tror jag i alla fall.

Förr gick man på tunnelbanan eller bussen tittade ner i golvet trodde att hatiska tankar och blickar alltid riktades mot en eftersom alla förstås såg igenom allt. Alla såg att man var genomskinlig dumdristig rädd, trodde man. Trodde jag. Om man inte ska generalisera, det ska man kanske, alla har kanske ändå känt så någon gång. Att säga "jag" för publiken så nära, att man blir rädd att de där gränserna ska brista.

Jag tror jag ska bli något. Jag vet. Jag är stenbock, stenhård karriärskvinna utan känslor och empati tydligen, mest taktisk och smart. Jojo, kanske. Ibland får jag den där känslan av att jag bara låtsas vara så himla sympatisk och djup. Under allt är jag skildavärldar-Rebecca, Scarlett O'Hara. Grym. Skoningslös.



Blandade tankar i trevligt kanske oläsligt potpurri.
Men meningen är ju inte läsandet kära fränder utan SKRIVandet. Att man får allting ur sig i en utandning innan sömnen liksom, så man slipper ligga vaken och grubbla vilket jag iofs kommer göra i alla fall.

Och även fast det är för skrivandets skull och inte läsandets så är det lite trist att inte så många kommenterar. (kommentera gärna alltså)

Godnatt.

Tystnad.

Det är halvskymning men små ljuspunkter sprider ut kallintensivpsykvårdsljus. Jag hör mina egna steg frasa i gruset på vägen, jag hör dem gå någonstans jag är inte säker på var men ändå vet jag. Jag minns ju. Jag minns lekar vid vatten och jag minns vemodiga godnattsånger, det är skymning och det är sent och jag minns mardrömmar, vättar och troll. Jag är rädd men ändå inte rädd, jag är exalterad för jag vet att ögonen finns därinne, djupt därinne. Inne i lövmassan skulle man kunna tro men egentligen inne i mina egna köttsliga dunkel. Där tittar ögonen, där svindlar tonerna på för ljusa nivåer för hörseln men ändå kännbara för nerver och känsel. Där framkallar märkliga varelser tryckpunkter på hela min kropp, där väcker de lusten till barndom och psykanfall. Och att helt tappa verklighetsupfattningen.
Jag ser en bäck. En vanlig bäck som porlar i stämmor av kanske C, E och A jag vet inte men låter gör det, det låter som när jag stod bakom en buske för att tillfresställa nödvändiga behov som helst görs ute i naturen – vitt, opersonligt poslin skrämmer medan varma buskblad välkomnar. Porlar gör det. Och det bjuder mig på vackra syner och associationer, de bjuds mig som på ett fat med ljusglimtar men också völvande mörker. Det är vatten. Detta förunderliga element? Möjligt att ta på, att röra och smeka men omöjligt att hålla kvar, omöjligt som lyckan och vinden och kärleken. Ändå inte luft, utan substans, fullständig om än saknandes små detaljer.
Jag ser något vackert. Jag har aldrig riktigt lärt mig det där; se men inte röra; jag måste vidröra. Jag måste känna och lukta och fyllas. Man kan nästan fyllas med doft, även flyktig sådan, men visioner är svårare att föreviga. Ser du vackert vill du fota det, men vad får du ut av vackra foton? Du kan ta fram dem och titta på dem och minnas, men du kan aldrig uppleva stunden igen, aldrig fullborda den. Aldrig gå in i det. Aldrig åter bada i det vackra vattnet så därför tar du chansen nu, för tänk, det här är den enda chansen du får om du tar den. Jag tar den. Jag ser ju vackert. Jag nöjer mig inte, förrän verket är fullbordat; jag måste få röra det. Jag måste få förstora det, förverkliga det, låta vattnet som rinner i rutor att också väta mina händer med sin märkliga substans. Jag måste få komma nära, utforska, fyllas, mättas, lukta, känna, smaka, lyssna. Jag måste få tillsätta konst eller frånta konst. Kan jag inte få måste jag förstöra. Varför låta naturens verk vara kvar för allmän beskådan? Ingen kommer ändå se det så som jag, ingen kommer ändå uppskatta denna helgedom. Jag njuter hellre av förstörelsens ytterst mänskliga och uppenbara kraft. Jag tar en kaka och smular den i min hand. När du ser ett fält med blommor, varför inte plocka dem och ställa dem i din egen vas när vanligt folk är dumt nog att bara gå förbi?
Jag ser den potentiella mardrömmen komma i lummigt mörker. Ögonen i mitt kött kommer snart skrämma mig om det inte mest är jag som skrämmer mig själv. Ensamhet. Vättar, troll hör till gågna tider men är ändå så angelägna och aktuella. Inget fascinerar så som en bok om livet förr, om häxor och mördare. Om mystik. Mystiken är ett djur som smyger sig på mig bakifrån, jag förbereder mig på morrande vargar och gående jesuskors. Tysta gigantiska balidjur. Egentligen är de största och tystaste de mest skrämmande ty det stora förväntas låta. När det överraskar dig bakifrån som Morran ungefär så vill du att det ska låta så du låter istället själv – eller du vill åtminstone men det kan du inte. Du kan inte skrika för det här är en dröm mitt i natten men i den yttersta verkligheten. Den verkliga mardrömmen består i att du inte ens vaken kan skrika eftersom du är rädd att väcka dina grannar, eftersom du hellre dör av att tyst ätas upp av ett enormt, jättelikt monster utan ett särskilt ont uttryck i ansiktet. Uttrycket är neutralt. Du är inte dess första byte idag. Du är en liten lort.

Nu ett evigt pipande ljud i mina öron.

there's no stop in curiosoty!
I wanna turn the whole thing upside down!
I'll find the things they say just can't be found!

I don't want this feeling to go away.

Jag tränade friskissvettis idag med ylva och gamla tanter och andra i vår ålder. Det var jobbigt, jag kände mig nyttig och stolt. Och svettig och äcklig och röd i ansiktet, men det är liksom en liten bonus bara.

Please don't go away. Jag behöver något nu. Uppmärksamhet. Jag vill synas men ändå.


'Cause the chase is all you know
and she's stopped running months ago

And I always see where else I could be.




Inte säker på om det här med blogg är min grej. Allt sänds ut i multikulti och universum och ingenstans och ändå läses det kanske inte så mycket och jag vet inte alls. Men jag kan väl försöka. Risken är att det blir mer och mer att jag skriver för andra, och inte för mig själv. Prestationsångest, bort.


Avundsjuka. Jag kan bättre än det, det vet jag samtidigt som det är jävligt pinsamt att inte kunna erkänna att du är bra. För mig själv, för andra jag  vill vara bäst och jag hatar det. Jag var först med det här, håll dig på din kant. Usch vad elak och självisk jag är egentligen.. Bäst att hålla käften.