Rebecca

Jag satte mig i hängstolen, och så plötsligt föll den ner. Poletten liksom, pang. Nåja, inte för att det var riktigt så det var, men föll gjorde den ju. Och såhär i efterhand kan jag ljuga om att jag blev full med insikter eller nåt sånt, det enda jag egentligen fick var en nedfallen mysstol från himlen eller något sånt romantiskt. Sanningen är helt enkelt den att jag fick lite ont i baken eller nej för jag har ju en mjuk matta under.

Var leder detta?

En lögn. Det finns många slags lögner och det finns många svar på lögner och egentligen finns det nog ingenting i den här världen som inte någonstans grundar sig lite på någon lögn. Eller kanske kärleken eller något sådant vackert som en vacker människa skulle ha sagt.

Jag behöver hud ändå är jag fruktansvärt rädd för hud. Jag skulle vilja lukta någons armveck, där Grenouille hävdar att människan luktar som mest människa, men vågar inte. Det är därför jag är så kittlig och öm, så aggressiv men undanhållen. Hud är ju så varm och mysig, elastisk och jämn och kanske gulbrun som min kanske inte det. Jag gillar att känna att jag betyder något, att min hud är pyttelite till förfogande men ändå inte alls för den är ju min egen ägodel. Ingen kan äga mig; det skulle bara kännas dumt och i brist på självrespekt och sånt och det är ju inte direkt något att sträva efter. Nej. Den är min och jag ska försvara den med mitt liv samtidigt som den sakta tynar bort och samtidigt som jag innerligt tror på den äkta romantiken långt långt inne där nånstans under all tjock hud som omsorgsfullt skyddar den.


Renegade. Långhårsminnen. Höst och mörker.