Vilket livs jävla jinx.
Undrar om. Jag fortfarande har det. Jag hoppas att jag fortfarande har det. Visste du att jag fortfarande har det? Jag har nog mina tonår kvar. De pulserar fortfarande i ådrorna även om idealismen av poetryslamkaraktär är inte bara borta utan bespottad. Tror inte jag kan skriva längre utan det. Det gav mina ord ett flow utan självdistans som inte visste att det fanns tusen andra som jag? Fanns det tusen andra som jag? Jag tror fortfarande på tonåringen som var här. Hon satt på sitt vindsrum och såg sig själv som en reflekterande och kreativ människa (med läskigt låg självrespekt, men det vet jag inte om hon visste).
Lyssnar på Damien Rice (haha) och saknar henne. Jag vet att utveckling måste ske. Men skulle inte världen bli... bättre? Skulle inte jag må bättre?
...
går psykologprogrammet och har ingen jävla aning om vad jag håller på med. Vill stanna tiden när jag minns, när jag minns var jag var för säkert sex år sedan, på tunnelbanan när vi pratade om min obeslutsamhet gällande typ mat och så sa jag, beslutsamt, att när det skulle gälla stora saker i livet - som utbildning till exempel - då skulle jag veta vad jag skulle göra.
Vilken jävla jinx. Vilket livs jävla jinx.
Vill stanna tiden. Dricka gudsnektar i min inre känsla, när jag fått den. Vill att tiden verkligen bara skulle stanna, så jag kunde fundera ut hur fan man gör. Hur fan man gör när man har varenda förutsättning för lycka.
Förlåt. (och jag bannar mig själv för att jag fortfarande missbrukar det ordet.)
