Och det här är Julafton, år 2006. Och det här är också min dag och jag ahr lite ont i knäet och snart kanske olyckskurtarna kommer om jag inte aktar mig för att bli för ouppnåelig. Julen är en tid för eftertanke och jag tänkte att nu kankse är en bra tid at tänka -inte på de klappar man fått och inte på de klappar man senare, när man kommer hem, tänker köpa sig själv. Utan på det det liksom handlar om egentligen, du vet vad jag menar. Julen är meningslös om du inte försöker finna gnistan i ögonen dina, ju, och alla stressar runt och säger att de inte har nån julkänsla alls i år. Det är en lathet och en lögn, för du kan inte längre vänta dig att någon ska servera julkänslan åt dig, du måste hitta den själv i år. Du måste damma av dina existensiella tankegångar. Du måste se glimmet i julstjärnan i fönstret och föreställa dig storhet. Vänta inte på snön, skapa den själv.
Jag känner något slags underdånigt(jag är inte säker på vad ordet ebtyder egentligen) band till denne jesus. Inte bara för att vi delar födelsedag utan för att den symbolen faktiskt står för så mycket. Det bor en massa i det som är värt att utforska, det finns mer att exploatera men som helst ska lämnas som ett outgrundat mysterium. Och jag vill fundera. Jag vill inte vara begränsad av omvärlden som nu, för det finns så många som försöker tala emot och begränsa min kapacitet, jag orkar inte det, jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag vill tänka. Jag vill vara vis för det är jag. Jag vill vara nån slags jesussymbol för nån eller för mig själv; en symbol för liv och för vishet. Får man vara vis när man fortfarande är ung? Alla har vi nåt där som vi gömmer oftast, det passar sig helst inte, andra exploaterar det och uttröttas. Jag vill lysa på det med en ficklampa, inte röra men beröra. Det finns mycket kvar att upptäcka.
Och jag fick upp en kaka av smälta stearinkubbljus, som smält samman i just denna kaka. Olika färger av blått, turkost, grönt. Isigt och varmt. Släppte som smörat efter ett tag från assietten.
Och stjärnorna, jag fattar inte. 3D? Varför ser vi alla så platt? Varför är jag så oförmögen att ursklilja dessa avstånd? De är för astronomiska gastronomiska fatala delikata för mig. Magnifika avstånd att beundra och aldrig riktigt riktigt förstå - ändå förstår jag att månen är rund bara när jag ser på månskärvan. Många ser bara en skärva och inte hela meningen med det, inte alla perspektiven. Jag vill ha alla perspektiven.
Julen är liksom en symbol för livets förundran. Maria föder ett barn och det är magiskt och änglarna hyllar och så. Jag tror det är detsamma med alla barn, alla födelser, något otroligt, något vackert och religiöst. Heligt och så.
Ja, jag är en lillnelsson idag, och jag är lycklig över det, och jag är lycklig att jag har en familj, en trygghet, en plattform där jag har fått grundas, fått utvecklas, fått idéer och inspiration. Och det finns fortfarande möjligheter och
bror min spelar poker och jag älskar honom.
Och jag börjar få koll, kände jag. Fortfarande hänger stressen över mig, förstås, ett juligt stackmoln, men jag är glad över det. Jag är glad över att det faktiskt är juligt och vackert, för jag vet ju, även om jag inte har snö och annan ytlig julstämning så har jag tryggheten i mig; tryggheten i att få känna det jag vill känna. Att vara fri i tanken, få bestämma över den som jag vill, och
om jag just nu vill leva i ett lyxslott med en lyxprins kan jag GÖRA det. Jag kan göra vad jag vill, det finns ingen gräns i tanken och det är jag, JAG, som bestämmer.
Julen i mig finns. Jag filosoferar litegrann. Och jag vet att jag tror, men inte vad jag tror, och jag vet att jag känner, men inte vad jag känner; och jag tror nog att vi alla har vår lilla jesus i oss, och i varandra. Och julen är vår jesus födelse, vår chans att tänka på nytt, att reformera vårt inre litegrann och lära oss av årets många erfarenheter. Göra backup och sedan omformatering, och sedan våga vara så visa, som vi faktiskt är - i alla fall jag. Jag är jävligt vis. Får man svära i julinlägg?
Och nu drar jag mig helst tillbaka till en enslig stuga uppe i fantasiberg och djup skog. Jag kan flyga dit och det tänker jag göra, och jag kan vara där alldeles ensam, utan påverkan, påtryckning.
Jag har talat ut, jag har pratat sönder, om jag tänker har jag inte sagt ett ord. (men jag rear INTE ut min själ.)
Verkligen är allt på fel plats idag (fast äntligen är maten i magen, och det är jag glad för). En bit mat åkte upp i näsan på mig. Mitt öga är svullet för att det är nåt som skaver på insidan. Jag visste inte riktigt vad jag hade för balsam i håret och jag tror minsann att det var hudlotion (så om du är torr om händerna kan du tafsa lite i mitt hår). Dessutom glömde jag naturligtvis gympapåsen i nacka kyrka, efter luciakonserten.
Jag är snygg i alla fall om det är nån tröst. Rätt så.
Jag behöver ett fall och en lösning, jag behöver något att älta och det tycks jag alltid finna men jag behöver något meningsfullt - och jag behöver alla nödvändiga verktyg för att kunna hitta lösningen. Vad man ska göra det svårt för sig i livet, va.
Och jag ser runt om mig, ser den där mannen och den där tjejen, jaha, har hon också bestämt sig för att hon inte kan finna julen? har han också blivit lurad. Jag tror att jag har blivit lite lurad. Jag tror minnsann att vi bara tror att magin är försvunnen eftersom vi motar bort den i och med vårt ihärdiga frammanande. Vem fan vågar komma ut ur ett litet hörn när man lockar på den sådär som vi gör, med fula julskivor och förvirring.
Och det var ju inte så svårt för Locke och Rosseau och Voltaire och de där, att revoltera mot ett samhälle de inte själva kom ifrån. Det måste väl vara svårare, mer krävande rent socialt, modigare, att revoltera mot sitt eget?
Det vill jag göra. Utmana det där jävla poparetablissemanget, jag är så jävla trött på det. Vänsteretablissemanget, eller åt det hållet, jag vet itne vilken fot jag ska stå på men jag ska fanimig inte stå på den jag är uppväxt med bara för att jag inte kan genomskåda den. För det kan jag, det gör jag, jag
genomskådar ALLT.
Du är det bästa som hänt mig, Bertil. Och jag älskar när de städar med avhuggna tandborstar.
Jag är the loglady, the lady with the log, ja, det är jag - väldigt mycket jag. Jag känner hur vedkubben ligger tryggt i min famn nu, (Den är så len, så trygg och så oskuldsfullt vacker), hur des tyngd i mina axlar lättar min mentala tygnd, hur dess vishet genomsyrar, bekämpar dumheten som frodas runt om mig. Visheten kan gå in i mig genom bröstkorgen och gå ut genom hudporer, öronvax och tal: den får mig att se det vackra i träets mönster, som så brutalt sågats av på sågverket, i Twin Peaks.
