och tittade man bak upp mot publiken såg man att gångarna såg ut som ett skidbackssystem
och människorna var träd, pittoreska (vad betyder det egentligen)
förr rotlösa träd nu har de skaffat sig rötter och en
lyster i blick.
Det var lycka i stunden som jag nu börjat lära mig och jag är stolt, jag är också stolt för jag har pratat - PRATAT -
Med Damien Rice, som egentligen är en helt vanlig människa med ovanligt mycket humor och en slags himmelsk gåva att liksom nå ut. Men egentligen är han en helt vanlig människa och jag kom honom in på skinnet med min oväntade konversationsstart.
Jag (som precis vände mig om från mitt sällskap i trappan och såg honom i ögonen): Hello. DAMIEN RICE (smått förvånad och road av mitt plötsliga infall) Hello? Jag How are you? (med fin, brittisk accent tror jag)
Han svarade men jag minns inte exakt vad så det kan jag liksom inte återge i en dialogtext sådär. Hursomhelst pratade han med mig på sin irländska engelska och det var kortvarigt men trevligt.
Russinen flyger och jag fryser lite för jag sitter ute. Med täcke och te och äpple och dator på uteplatsen bredvid huset, försöker vänja mig vid att vara hemma, med föräldrar och jobbiga fotbollsplansskrik. Och så solen förstås.
Det jag behöver nu är värme och kött, men allt jag har är kyla och ett äpple.
och nu tog äpplet slut; endast ett litet skrutt ligger bredvid mig och blir så sakteliga alldeles brungult där min mun farit fram och tuggat bort skalet. Jag slänger upp det i backen och låtsas filosofera över tingens förgänglighet.
Ser vår gamla koja, som föräldrarna vill slänga bort. Funderar över tidsbrist och barndomsminnen.
Ser trädtoppar i sol och hoppas på en sommar.
Ser grillen och det vattnas i munnen. Mat. Vad vore vi människor utan mat.
Min lagomt svedda gyllenhy knottras. Det är dimma och det är kallt. Jag har något slags minne?
Va?
Om att jag för lite drygt ett dygn sedan låg på en luftmadrass i en turkosblå familjär pool med överhängande växter, under brännande härlig sol på en bakgård i Martinez, Buenos Aires.
och för en vecka sen låg jag på en handduk på en strand i uruguay och stekte mig blodigt röd skaffade myggbett också som kliar och hittade en resturang på hörnet som var ett vardagsrum med greta garbo, drack café con leche
och
Sockerkickar, matékickar och en sol kanske
radio i bilen med åtti och nittitalshits, woha inga latinorytmer här bara tangodansande par med benen upp i varandras rumpor
sex länder, fem flygplatser med självspolande toaletter jag hatar självspolande toaletter
och i argentina finns inte alltid toalås men det går bra ändå
och en härligt köttig blodig oxfilé minst tre gånger större än de hemma vattnas ännu i min varma mun -
och kotunga och blodkorv och hemgjord chorizo och chimichurri eller hur tusan det nu stavas
och så ska man hem till dessa älskade underbara vänner men dock mest gräsätare jag säger er åk till sydamerika och ät frukt och kött
och onyttiga frukostar med fettbullar och dulce de leche och en och annan medialuna och alfajor
och sololja och ricottabollar och ser du inte älgen?
och för guds skull doppa inte locket i soppan!
för kom ihåg - du är alltid nåågooon yeeaah
muchos gracias, mucho mucho grasa grasa grasa
grasa betyder fett, och jag tänker mig mest den sorts fett som är smuts och ligger gömd i gamla motorer och äckligt hår och odiskade stekpannor sen flera veckor ett äckligt ord just därför gillar jag det grasa
jag ska lära mig spanska och åka tillbaka till solen vilken dag som helst
Buenos Aires betyder "Bra Luft" Eh.
och de vackra landningarna mellan nivåer och liv av moln och solar, ibland går de ner och ibland går de upp och ibland regnar det de enda nergångarna som var fula var de i amsterdam och stockholm vem vill dit liksom
jag vill till sao paolo och festa hela natten i karneval flirta med nån sliskig latino
och vad gör jag här, hemma i kyla
Om inte vänner fanns skulle jag inte bo här just nu. (men snart i lägenheten igen för en vecka)
För därnere, i Argentina, Chile, Brasilien och Uruguay, är himmelen mycket högre upp.
