Normalt sett brukar jag älska de där ljuden, lätena. Mellanlätena. Fingrar som glider över kontrabasens strängar, gnider på gitarrens långa hals och råkar putta till fel sträng litegrann sådär charmigt. Förprat och efterprat i låtar. Men speciellt det där med gitarren -
Det där som gör det verkligt, som för mig närmare konstnärerna och vad de tänkte, gjorde, i just den stunden. Vílka de verligen verkligen är och vågar vara.
Men i idol är det annorlunda. Andetagen, de grova och stönande andetagen de måste ta för att orka med infernon och höga toner, jag står inte ut med dem. Man tänker mest att de står och är jättetända på en ko eller något. Står och kråmar sig fast det enda de gör är att andas, något så mänskligt och nödvändigt som att andas. Men, kan de inte andas lite lite diskretare?
Okej, nu har man alltså ställt sig i ledet, om än lite segt finns jag nu här. Blogg. Cheap mondays köpte jag också häromdagen.
Men jag har fortfarande inte lärt mig att gilla kaffelatte, det tänker jag aldrig aldrig göra. Mjölk i kaffe? Så mycket? Bah. Syndigt nästan. Jag gillar knappt kaffe.
Annars känns det bättre än dagboken i mörknessfjortishelgon. Nu har jag MIN EGEN SIDA, om än lite ego? Det är trevligt i alla fall, även om ingen riktigt bryr sig. Det är ett bättre ställe att samla sina tankar på, även om typ halva sverige gör det och tror att de är nåt för det.
I och för sig, alla borde tro att de är nåt, det är nog bra för självförtroendet men jobbigt för alla andra. Om man tror det för mycket så att säga, jag tror det bara lite lagom sådär hoppas jag kanske inte
