Normalt sett brukar jag älska de där ljuden, lätena. Mellanlätena. Fingrar som glider över kontrabasens strängar, gnider på gitarrens långa hals och råkar putta till fel sträng litegrann sådär charmigt. Förprat och efterprat i låtar. Men speciellt det där med gitarren -

Det där som gör det verkligt, som för mig närmare konstnärerna och vad de tänkte, gjorde, i just den stunden. Vílka de verligen verkligen är och vågar vara.


Men i idol är det annorlunda. Andetagen, de grova och stönande andetagen de måste ta för att orka med infernon och höga toner, jag står inte ut med dem. Man tänker mest att de står och är jättetända på en ko eller något. Står och kråmar sig fast det enda de gör är att andas, något så mänskligt och nödvändigt som att andas. Men, kan de inte andas lite lite diskretare?

Snälla. Det här är ju patetiskt.