Men lyckan ligger där ändå nu som ett lite omtumlat töcken; jag lyckades inte helt skrämma bort det med min rädlsa och mitt utbrott, den finns kvar nånstans och jag tror jag kan fiska upp den ur mina köttsliga vrår igen och jag fick lite hjälp.
För jag är byggd av kött, jag är ingen jävla paprika där inuti, jag är in natura, jag är blod vätskor och äckel, jag är lust och jag är spya och jag är celler, man kan enkelt göra mig till filé och man kan steka mig med curry för jag är äkta. Äkta, prima RÅTT kött flödar pulsivt och bygger mig. Mot och för omvärlden, men mest i.
Intelligent och en motspelare du sällan skådat för du har aldrig skådat mig; ingen har skådat mig. Inte dig heller skulle jag tro.
Det finns något mäktigt i att liksom aldrig blivit sedd eftersom ingen kan hävda sig över vem du är. Det kanske inte du heller kan, jag kan inte, eller jag kan då och då säga vem jag är men jag kan aldrig riktigt säga vem jag inte är. För jag tror kanske inte det finns någon, som jag inte är.
Det dansar över noterna nu och för stunden ligger snön fastfrusen på några träd. Som kläder, som socker. Det är vackert utanför mitt fönster, det finnes ett lilaaktigt ljus som liksom frälser, och jag kommer att tänka på amerika och stora bulliga tantfrisyrer och blommiga kuddar i fina soffor. Fråga mig inte varför, men det är en känsla jag får - och den är varm och doftar av tung men välgörande parfym.
Och jag undrar vad som händer om jag sväljer den runda glasflaskan om jag dör om jag ser tunnlar av ljus och sånt
och om det är psykiskt eller fakta om det är verklighet eller sjukhusljus.
Jag kanske frågar mig för mycket och ifrågasätter och blahablaha och jag kunde fortsätta med dessa blaskiga självanalyser i åratal. Den riktiga frågan är vad jag mår bra av och vad jag ska ändra på för jag börjar tänka att det är dags att ändra och inte stå kvar som ett jävla fån varje år när de andra växer.
Växer gör jag med. Men ändå.
Och varje vintervår tycks vara nån slags liknande harang med olika slags skilsmässor liksom. Olika slags kriser som jag skapar mig själv för att jag är uttråkad. Olika slags typer jag blir förälskad i och drunknar i, och även om jag lär mig av det borde jag ha lärt mig så pass mycket nu att jag inte behöver göra om det igen.
Men nånstans vill jag.
Och jag mår nog rätt så fint. (jag bara känner en stundande pms, så se upp! Moahaha.)
Jag är trött på att visa respekt mot folk som inte ger mig det tillbaka och det ger mig fördomar som jag inte gillar. Jag kan ha överseende med mycket, men också rädsla att ta kontakt och en misstro till mänskligheten - det kan ge mig brist på respekt gentemot andra.
Och jag har social prestationsångest på stiftsgården, för där är alla så talangfulla och intressanta; jag känner mig rätt dissad i näringskedjan. Men så illa är det inte, och stiftsgården har lärt mig så mycket om mig själv - jag har utvecklats men det har varit smärtfullt när jag har insett saker jag inte lärt mig ännu utan måste utveckla. Jag är intressant och kul, men hur tusan visar man det. Jag har en rädsla för att handla socialt inkorrekt och den rädslan överbemannar mig; och det den inser är att det mest inkorrekta i ett socialt sammanhang är just rädsla. Det sätter sig i köttet, det blodiga, och lyser genom huden och något sker i ögonen. Antingen försöker jag fila ner mig eller bygga på mig; typ en skamsen pubertal som lindar in brösten så att de inte syns eller använder en social pushupBH. Rent metaforiskt alltså.
För övrigt har jag köpt nya hörlurar och för övrigt vill jag hävda att Snook - Lejonhjärta säger mig en del. Jag vet inte vad men när jag lyssnat på den känner jag mig lite, lite rikare.
Och manu chao. Mi vida. Sangre de la vida. Bombala bombala bombala bomala bombala, och inte kan väl jag spanska, men jag ska till Argentina i vår och då måste man väl lära sig när man ska dansa coumbia med främlingar.
Jag blir aldrig nedbruten av nån, det har aldrig funnits någon som kunnat knäcka mig, som velat, som av misstag gjort det. Det har jag klarat av så himla bra själv.
fast egentligen mår jag väl ganska bra, det är bara här jag måste få ur mig de motsatta känslorna och jag är den största människan du sett.
Jag lever i illusioner jag vill ha där. Verklighet, jaså. Vem bestämmer den?
Fast illusionerna skadar mig, det vet jag. Jag försöker städa och oj vilken klyscha. På senare tid har jag fullkomligen fastnat i tanken att bryta alla mönster och döda, DÖDA, alla klyschor och alla förutsägningar och äckliga rätt och fel. Jag har utvecklat en avsmak för det som redan är bestämt. Det här ska vi tycka är dåligt, det här är bra. Så ska du tycka om du ser ut såhär. Jag är TRÖTT. Jag är TRÖTT.
En grundligt beskrivande mening om mitt tillstånd, personlighet skulle vara; jag orkar tänka kritiskt men jag kan inte ta ställning (inte alltid i alla fall)
Och ibland kanske inte vikten av att ta ställning är särskilt stor, även om vissa delar av samhället kräver det. Vi lägger mycket vikt av våra dömanden om personer på deras åsikter och ställningstaganden, men vad är ställningstaganden om inte bara något vi lärt oss hemifrån? Många sorters i af. Men en kanske allra viktigare fråga är, vad är en person? En personlighet, vad grundas den på? Det känns som allt för många människor avfärdar andra som puckon innan de kommer det minsta nära. Frågan "vem är jag?" kan inte bara besvaras med "jag jobbar med det här, bor där, har den här familjen de här vännerna, tänker så här, tycker såhär, och så är jag moderat". Det är för platt, ser ni inte det. En människa är mångdimensionell, mycket mer färgfylld än vi kan avläsa med våra mått.
Jag tror inte att vi nånsin kommer kunna lära känna någon. I såfall, om vi skulle kunna det, skulle jag bara bli besviken, för om det var enkelt skulle jag vara överbevisad och människan en tråkig figur.
Vi tycks alltid se allting så platt. JAG VILL SE I 3D.
Och livet börjar så sakteliga smyga sig fram ur hörnen igen på nyårsdagen - solen söker sig över parkeringar med söndersprängda papperskorgar, irriterar stilla i ögonen på de få människor som har orkat sig ut. Vid snabbköpet går trötta människor och stoppar i en femma i kundvagnen, för att handla till vardagsveckan som nu följer. Alla är bakis; 1:a januari: den officiella bakisdagen! Man kan nicka till varandra på busshållplatsen; nicka till de andra som står och håller om huvudet och skymmer ögonen från solen som sticker som syra. Det är tyst men det börjar röra på sig. Bussarna går och människor ska hem från festen de aldrig kom ifrån igår kväll. Gott nytt, tag en alvedon.
Okej, 2006 var mitt år. Jag minns hur jag sa det, skrev det. 2006 innebar resning och fall och därpå resning igen, någon slags tryggare, inre resning som innebar en avdammning av något gammalt och unikt som kan fräschas upp och användas; för det ärju trots allt jag. Det är mig det handlar om, handlade om 2006, och det skulle ju kännas skumt att säga att 2007 också är mitt år, hur länge ska man hålla på så liksom. Och rädsla för nederlag. Men faktum är att alla nästkommande, och alla dåvarande år, är mina år som jag kan spendera hur jag vill. Mitt liv; jag bestämmer och ni andra får titta på.
För jag är så trött på alla sunkiga gamla fördomar och krav. Jag har styrts av dem för länge och det är dags att bryta sig loss; att vara den jag vill vara. Finna en äkta gnista och glans i min lena hud och mina blöta ögon. Nyfikenhet. Öppenhet. Jag tar era dömanden och spolar ner dem i toalettens slingrande rör tillsammans med annat slem och avfall och äckel.
Roses really smell like poo poo poo. Outkast vafan, tack Herman, de är sjyssta. Och jag är fruktansvärt trött på musikfördomarna också, "om det går på radio är det dåligt, om det är hiphop är det dåligt". Jag gillar en del hiphop och jag tänker leta efter mer, det blir en uppgift för 2007. Jag gillar pump it.
Fler uppgifter för 2007? Bli mer medveten och lugn och harmonisk i vardagen. Lära mig att slappna av. inte boka in för mycket (redan sprucket...) Växa och utvecklas och ta varje möjlighet eller lära mig att avstå. Det ligger en makt i att avstå.
Och så ska jag kanske sluta lite med att söka erkännande. Jag ska söka andra, vktigare saker istället. När jag tänker efter är inte världen utanför min hjärna så väldans kul alltid. Jag kanske börjar stanna därinne mer. Hejdå.
Gott nytt 2007. Spräck era löften och må bättre. Älska. (ska jag lära mig hat? Nej. Vi struntar i det.)
