Jag lever i illusioner jag vill ha där. Verklighet, jaså. Vem bestämmer den?

Fast illusionerna skadar mig, det vet jag. Jag försöker städa och oj vilken klyscha. På senare tid har jag fullkomligen fastnat i tanken att bryta alla mönster och döda, DÖDA, alla klyschor och alla förutsägningar och äckliga rätt och fel. Jag har utvecklat en avsmak för det som redan är bestämt. Det här ska vi tycka är dåligt, det här är bra. Så ska du tycka om du ser ut såhär. Jag är TRÖTT. Jag är TRÖTT.

En grundligt beskrivande mening om mitt tillstånd, personlighet skulle vara; jag orkar tänka kritiskt men jag kan inte ta ställning (inte alltid i alla fall)

Och ibland kanske inte vikten av att ta ställning är särskilt stor, även om vissa delar av samhället kräver det. Vi lägger mycket vikt av våra dömanden om personer på deras åsikter och ställningstaganden, men vad är ställningstaganden om inte bara något vi lärt oss hemifrån? Många sorters i af. Men en kanske allra viktigare fråga är, vad är en person? En personlighet, vad grundas den på? Det känns som allt för många människor avfärdar andra som puckon innan de kommer det minsta nära. Frågan "vem är jag?" kan inte bara besvaras med "jag jobbar med det här, bor där, har den här familjen de här vännerna, tänker så här, tycker såhär, och så är jag moderat". Det är för platt, ser ni inte det. En människa är mångdimensionell, mycket mer färgfylld än vi kan avläsa med våra mått.

Jag tror inte att vi nånsin kommer kunna lära känna någon. I såfall, om vi skulle kunna det, skulle jag bara  bli besviken, för om det var enkelt skulle jag vara överbevisad och människan en tråkig figur.

Vi tycks alltid se allting så platt. JAG VILL SE I 3D.