Att titta tillbaka
Läser det jag skrivit förr och jag vet inte om jag längre har samma språk, men på ett sätt önskar jag att jag hade det för på ett sätt var det vackert.
Det var också naivt. Och jag visste det redan då. Jag har alltid vetat i förväg att jag varit naiv; det är min förbannelse.
Det som smärtar när jag tittar bakåt är att det är svårt att veta ifall jag överhuvudtaget tagit mig framåt eller om jag bara förirrat mig någon annanstans i labyrinten. Vilse. Jag vill tro att jag längs vägen gjort medvetna val; och visst verkar det så när jag läser, men jag önskar bara också att jag nu hade lärt mig att inte vara rädd. Skärrad för stegen jag kommer att ta och de vägar jag kommer tvingas välja tio år framåt i tiden.
För jag är fortfarande så himla rädd, för små saker. Låter världen omkring äta upp mitt skinn, för min hud är porös och jag har lätt för att tappa mitt språk; att fejka, och låta dem komma in. Vetat om långt i förväg vilka fel jag gjort gör och kommer att göra; men anpassat dem efter situationen. Följer den röst som talar till mig.
Samma problem som förr, med andra ord. Och mitt sätt att lösa det har alltid varit att ta olika råd (halvhjärtat) och ha dåligt samvete över att alla råd inte har kunnat tas på samma gång - att de har skurit sig med varandra och bett mig att i så fall välja så jag stack på den avfart som hette "i så fall". Hellre ingenting, än att vara tvungen att välja. Eller hur? Knäppt att ta råd om hur man ska göra för att bli sin egen person?
Tror inte att någon läser den här gamla bloggen längre. Ganska skönt.
