Rebecca

Önskelista - till jul och så den där födelsedagen

Kategori: Tankar

  • Lite timeoff. Lite flygaivägtid med dig, ta mig bort någonstans, ta hand om mig.
  • Något fint kanske, fast det är inte så viktigt.
  • En överraskning. En väluttänkt spontan kärleksfull överraskning.
  • Men mest av allt något personligt. Älskar du mig får du väl visa det. Gör något för mig.




Jag är lite bitter och tankeförvirrad, tack för förståelsen och jag hoppas att ingen tar illa upp om jag inte är så snäll just nu, jag jobbar på det, jag kanske jobbar på att bli lite elak, jag vet inte. Men jag behöver mig själv just nu, och det har varit en galen vecka, och jag behöver er, mina vänner, otroligt mycket.

Så läs mig nu.

(Och jag var tvungen att bränna en tändsticka. Jag behövde det.)

kan du det där med intentioner och bortskämdhet.

Kategori: Tankar

och jag kan inte städa;
och kaoset rör på sig och växer
trycker utåt

en stor tumör ser ut som en hjärna växer som ett
ogräs

det kallas kanske hår, mina döda celler som
växer ut från
hjärnan men

håret består mest av undertryckt huvudvärk

och jag orkar inte längre ge kurbad åt mina nerver som
antingen är på speed eller
eller så är de döda och

jag vet inte varför
jag gråter

Och jag blir stressad av friheten, för jag vet att den aldrig varar längre än någon dag.

Kategori: Tankar

Häromnatten drömde jag ju att du städade ur min garderob. Nå, här är jag, gör som jag blivit befallen. Splittrad.

För skräpet och dammet jag torkar ur lådorna hamnar ju någonannanstans, och allt jag kastar ur ligger i resten av rummet och pressar ut trevnad och perfekton. Jag antar att det måste bli lite av en röra, för att det ska bli någorlunda rent sedan - men inte kliniskt. Klinisk renhet blir man allergisk av.

Och detta är symboliskt men också verkligt. Jag städar ur min garderob och jag försöker städa mig själv, försöker hitta och försöker slappna av, lägga ifrån pressen på någon annan. Antagligen är jag konstig, lättpressad, som till och med kan bli pressad av något sådant som damm och saker utspridda i ett rum. Det symboliserar kaos; kaos som jag spenderat mitt liv med att motverka; för det är det jag alltid har gjort. Motat bort det orena för att det inte tilltalar, för att det är för mycket att inta för en tankevarm hjärna. Jag har varit, jag är, allergisk och fobisk mot denna kaos. Skapar ångest, och svårigheten är att börja tåla det igen.

Och jag ska ta ledigt från skolan på måndag i alla fall. Onsdag kanske. Torsdag kanske. För jag orkar inte- eller det kanske jag ändå gör men det borde jag inte. Jag borde falla ner och svimma. Men det är för kaosartat, för ostädat. Det passar inte in.

Och jag blir stressad av friheten, för jag vet att den aldrig varar längre än någon dag.

Jag pratade om det med mina föräldrar, vi kom in på psykiska perspektiv och på livet och på vad som händer med en. Jag anklagade mamma för att hon uppfostrat mig till en Duktig flicka. Hon sa,

"jag har gjort allt jag kan, härifrån är det du som får arbeta på det. Varsågod"

Och sedan familjekram, och Twin Peaks på TV 4 GULD. (parabol parabol hahahaha, har tittat på Disneychannel hela dagen ju.)

Jag hittade en minneslåda i min garderob, en låda med foton från lågstadiet, med brev från gamla lärare, med vykort, med kärlek från farmor och farfar. Med en bok, en bok med rosor på svart bakgrund, där jag skrivit:

"MOROTJA TU SÅVMEDÄL" (vad ska det betyda??)
"AMBULANS BRANDKÅR HAHA POLIS"
"MAMMA SVÄR" och
"JAG ÄLSKAR CHARLIE"

haha.

finns det hjärterum så finns det stjärterum (nyfunnen)

Kategori: Tankar

Jag öppnar ögonen igen, det sticker när ljuset kommer in och påminner mig om att jag faktiskt är vaken. Usch. Axelbandet åker ständigt ner på överarmen - den som har lite leverfläckar, som jag ritar bläcklinjer emellan, jag gör stjärntecken av mina leverfläckar, man skapar ju himmel av huden och så som plötsligt blir sådär "silkeslen" som i dove-reklamen. Himlen och stjärnorna ryms gott och väl på min smaskiga hud samtidigt som universum får god plats i min hals. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, säger de ju och det stämmer säkert, min hals mår ganska bra just nu. Inga sura uppstötningar, det brukar jag inte ha heller, kanske är det just också därför som det finns hjärterum

i min hals

Jag minns nästan ingenting. Jag minns inte min sista riktiga lektion i högstadiet och jag minns inte telefonnumret till min lågstadieklass. Minns typ lite av min identitet genom åren och jag minns tydligen allt för mycket, visst minns man det man vill glömma? Fast man är ju allt man var och sådär och man ska vara stolt och sånt. Jag gillar inte när man inte skriver på riktigt, jag har alltid varit en språkpolis men nu vågar jag skriva sånt- jag vågar skriva dom också, även fast jag är mycket väl medveten om det svenska språkets lagar och regler. Sånt pratade jag och min mamma om idag, vi pratade om sveriges lagar och regler, vi pratade om brott och sveriges rättegångar. Jag sa att det är hemskt när de stjäl barnvagnar och rullatorer, mamma undrade om jag visste något fall då de hade stulit rullatorer från gamla tanter men det hade jag inte. Det lät bara väldigt hemskt, RULLATORGÄNGET SLÅR TILL IGEN, typ, kanske kommer de från iran och har någon sån där ’familjesamanhållning’ så att de snor en rullator till sin mormor.

eller kanske inte

jag hörde en bil som kom nu, och jag ser att klockan är ett på natten. Det ringde i telefonen också, och det var några bad guys här omkring som brände upp en bil och rånade en bank. Men jag behöver inte vara rädd för jag kan sätta på musiken igen, och

jag har ändå ganska snygga kläder på mig.

bläh.

Kategori: Tankar

nej gud vad romantiserande jobbigt förra inlägget är. Läs inte det.



Och idag är. Jag vet inte vad det är men något är det. Tomhet, sa rebecca att det kunde vara. "tomhet med någon slags lågmäld röra", lade jag till. Och jag vet inte. Jag orkar bara inte anstränga mig längre, det är påfrestande och jag orkar inte. Tänkte att jag skulle stanna hemma imorgon men min pappa jobbar hemma och jag vill vara ensam. Aah.

Rebecca erbjöd mig hennes hus. Det var ju snäll. Fast hon kunde inte lita på mig så jag får ta hennes lekstuga istället, så att jag inte skulle förblinda hennes katter.


Tack.

och mannen talar baklänges. Soundtracket, det till mig, mitt liv.

Kategori: Tankar

och mannen talar baklänges.

Ett livets soundtrack ska alltså ner i en mp3 på en gigabyte, hur ska det nånsin få plats? Livet är mer mångsidigt än så, mer komplicerat och invecklat och återanvändningsbart än tvåhundrafemti låtar. Dessa låtar blir bakgrunden i allt jag gör, allt jag tänker på långa färdsträckor, och tanken är obegränsad så då borde låtarna också vara obegränsade. Eller är tanken obegränsad? Kanske är den styrd av något som vi inte kan ens reflektera över utan att få svindel och storhetsvansinne.

(Och soundtracket till mitt liv, i mp3spelaren, kan nog inte vara äkta. Ett soundtrack till mitt liv borde vara skapat av mig, opåverkat av andra, endast utspelat i min fantasi, men låt oss kalla mp3n för livets soundtrack ändå, det blir en så vacker metafor. Dessutom kan jag ännu inte fullt ut att förmedla min musik till andra rent kreativt, bara det andra har skapat, på mp3spelaren min. Så vi håller oss till det.)

Och nu slocknade min lampa för en kort kort kort stund, för att sedan direkt komma tillbaka i full styrka och glans.

Och visst vill man ha livet i full styrka och glans, glasskärpa, spetsen på pennudden, det precisa, koncisa, vackra, onedsmutsade, jungfrulika. Att livets soundtrack endast behövde bestå av entonslåtar, vackra entonslåtar, kanske låtar bestående av alla jordens toner så att de tar ut varandra i ett nästan ohörbart, men undermedvetet mäktigt och skört men ändå basalt sound.

(Eller äkta, djupt och tankfullt klassiskt, gjort av genier från svunna tider, alltid är de från svunna tider, de som hade en glimt av det öerhörda. Musiker idag använder inte det oerhörda för de ser det inte, ingen ser det oerhörda, musiker idag använder vardag vi känner igen. Och visst är det kul, vackert, lättlyssnat, igenkännligt. Ibland fantastiskt. Men ändå platt, och lätt att lyssna sönder. Eller jo. Det finns musiker med glimt av det oerhörda. Vad det oerhörda nu är.)

Och livet är mer nedsmutsat, det är inte så oerhört, så renat som vissa vill få det. Jag vill få det renat, kartlagt, men jag är nu i en process att övertyga mig själv om att det inte går. Du kan ha höjdpunkter av oerhördhet i ditt liv, men endast korta stunder står allt klart, kanske under de stunderna som hjärnan dör några microsekunder för att skapa déjà vu. Då ser du. Men när hjärnan vaknar är allt glömt, och du är åter glatt omedvetandes.


Och jag gillar nog smuts after all. Smuts är mysigt, man kan pilla på det och äta det. Fast det är äckligt. Men ändå.

Hotel Braze.

Kategori: Tankar

Inatt drömde jag att du städade ur min garderob, men det var inte städat. Allt var utrivet, saker låg huller om buller och gamla barbiedockor låg i hyllor och på golv. Kläderna hade du lagt nånannanstans, de passade inte in sa du, och du gick dit och la dig med nån snubbe där istället för i min dubbelsäng. Det passade bra sa du. Du hade surfat på massa konstiga saker på min dator, du hade övertagit mitt hem, och jag trodde att jag skulle få något tillbaka av dig, det fick jag inte. Ett kontrollfreak som jag hade gett bort sitt hem till kaos. Varför? Jag ville nån. Jag vill nog bara mig själv, för jag vågar ingen annan.


Hotel Braze, och att sova på bussen som åker långväga bort hem bort hem och jag gillar bort. Pressen hemma jag skapar på mig själv är alltför stor. Jag lägger nåt blyblock på mig själv och tvingar mig att bära upp det istället för att lägga det åt sidan. Det som har hänt nu är att jag har slutat orka bära så mycket. Blyet trycker istället, och jag håller på att klämmas ihjäl därunder. Kul va. Mycket.


(Men örebro är i mitt hjärta, eller, inte just själva staden utan Anja som bor där. Jag tycker om henne. Jag tycker om att vara med henne, och vi gör roliga saker, vi är så produktiva, pysslar, ser på film och skapar film. Skapat klart "Kåldolmar o kalsipper" nu, vilket känns härligt, och på en timma drygt hann vi slänga ihop en asskön stumfilm. Anja, vi rockar. Och du är så himla cool, det ska du veta.)


Och det känns bra att ha någon som andra härhemma inte har tillgång till, att ha nånstans att fly, att ha nån som inte vet vem man är i rollen här, för det börjar bli mer och mer EN roll av mig, jag som är van vid flera, men vänskapskretsar integreras nu, det kallas globalisering.


Och jag orkar kanske lite. Det som stör mig är att jag inte orkar helhjärtat, det vill sig inte- och det som stör mig är att jag alltid måste ha någon att tänka på. Sånt är ändå bara drömmar som jag inte vill ha någon verklighet av.

Fast det är klart att jag längtar efter verklighet, det har jag alltid drömt om. Paradoxalt nog.

Shake it. No baby. I won't. Läs allt det här, snälla, jag tänker inte ursäkta mig som vanligt och avråda er från det. Eller...

Kategori: Tankar

Och jag kände efter, satt det i kläderna? Det där jag känner nu, jag kan inte ge det ett namn eller jo det kan jag men det är att generalisera, att säga att det är tonårsproblem alltså. Men det jag känner nu. Det är hoppigt och knepigt, svårt att placera i en kroppsdel, svårt att väva till en karta och lista av problem att beta av och bli av med. Det går inte, det sitter djupare än så. Mer irritationellt och underhudiskt kliande.

Jag ser mig runt i rummet och får ångest av mitt underbara rum, får någon märklig perfektionsångest. Ljussättningen går jag och pillar på, vänder på spotlightsen fram och tillbaka. Städar undan. Myser till. Det fungerar nästan, men det där lilla nästan sätter sig på mig som en terrierfästing, en fästing stor och morrig som en terrier alltså, fast ändå rätt så obemärksam. Den får mig att börja skaka. Något är fel.

Jag ser att min städning mest är nödlösningar, saker instoppade i hörn utan en speciell ordning jag orkar hålla efter. Jag ser att mitt golv är fult. Ljusrosa plastgolv liksom.  Är jagonormal, konstig som blir stressad, pressad av detta?

Jag blir stressad, pressad, för jag inser att det är just detta som är problemet med mig. Nödlösningar och saker inslängda i hörn, halvavslutat, halvpåbörjat. Och så är det själva grunden jag står på, själva golvet, som får mig att vilja stå och hoppa och inte stå stilla ner på det som avsmakar stilla.

Hur ändrar man på grunden i sig själv och hur vet man vilken del av grunden det är man ska ändra på? Svårt att ändra ett grundläggande problem med en tillfällig lösning, men det är också svårt med drastiska åtgärder, när man inte vet, INTE FUCKING VET vad som är så FEL.

För´jag vet att det är något i mig, jag kan känna det. Kan ni också det? Kan ni se? Kan ni se att jag inte mår så bra nu? Att jag kanske inte har gjort det på de senaste fem åren utan att jag har vetat om det själv?

Och jag har ju haft en RÄTT barndom och uppväxt. Eller är det något jag totalt har förträngt, något fruktansvärt, något ingen har vågat berätta för mig? Ska jag börja med konspirationsteorier nu?

Eller så är jag bara SJUK. SJUK som fäster mig vid saker som golvet i mitt underbara rum, får det att representera något i min egen uppvarvade hjärna.

It doesn't work the way it used to. I used to be smart. Och jag har alltid råd till alla de andra, och jag har alla facit till mig själv men jag kan inte använda dem för jag har ingen SJÄLVDISTANS.

Och jag blev rörd idag efter det långa badet när jag rörde mina ben, gav dem omsorg. Beröring.

Det är det jag önskar mig i julklapp och födelsedagspresent. Omsorg.


Och jag vet inte om jag kan älska så som jag borde.

Which way to happy? - The magic numbers

nu fick jag inte MVG

Kategori: Tankar

ansiktet utåt halls upp av strama maskar
gluten
silikondrömmarna håller upp trådarna, de sitter precis under ögonen
håller upp mungiporna
jag ler mot dig
jag ler mot dig och allt vad du är
jag ler mot dina musikfavoriter och din stil
jag anpassar mig till dig
vågar inte säga
att jag egentligen lyssnar lite på outkast
till en annan vågar jag inte säga att jag lyssnar lite på sån där konstig musik
jag är ju helt normal; mitt ansikte utåt
det präglas av dig, jag är din spegelbild
lyfter du din hand gör jag det med
skjuter du mig kryper jag under täcket, vaknar inte ännu
gömmer mig lite till
när du skjuter på mig med ärlighet stannar jag inte kvar
jag måste dra i mina egna marionetttrådar och konfrontera din sanning
med min
den är likadan men jag får den att låta som statistik
jag får den att låta sann
i någon annans ögon
men du vet att jag är falsk,
du vet att jag är som dem jag sa det där till i våras
du vet att jag är som dem
du konfronterar mig med ärlighet och sanning
du höjer handen och där ser jag min spegelbild,
jag undrar vad som händer om jag skjuter min egen spegelbild
mitt ansikte utåt gömmer sig en stund i någons famn
tills den inser att jag bara är kol och aska

nu fick jag ont i magen och jag längtar inte längre
till morgondagen 

jag tål inte att se de där ögonen
det är mina ögon, de glor rakt på mig
de har en min jag vet är tillgjord
jag är inte sån
jag blev sån
fan också
nu fick jag inte mvg

Jag har kommit på ett bra sätt att komma igång, man skriver bara lalalala och sedan kommer man in på nåt annat oväsentligt

Kategori: Tankar

Bapabapapa

Och mitt förra inlägg försvann när jag, dum som jag är, hade skrivit fast den hade loggat ut mig för länge sedan. Världen är jävlig. Datorer är jävliga.

Det här med att inte ha någon kontroll. Det här med att människan faktiskt skapade datorerna, och jag förstår inte VARFÖR de gjorde dem så att de helt kunde överbemanna oss. I'M YOUR MASTER YOU'RE MY SLAVE, COMPUTERMOTHERFUCKER.

Och min dator däruppe strular också. Allt strular, livet strular, omgivningen strular och lurar mig att tro att det inte alls är jag som strular men det är det. Med? Nej. Bara strular.

Otrygghet, det drömde jag om inatt. Jag drömde återigen om flygplan och då drömmer jag om otrygghet, Om att vara massa meter från marken, om att det jag brukar finna ro i är... farligt. När Sverige är farligt, Saltsjö-Boo, är jag rädd. Det kommer nära inpå. Det gör det i drömmar, och jag såg det klart och tydligt i min dröm. Jag drömde om flygplan. Jag lurar mig själv att känna mig tryggare än jag borde, eller tvärtom?

Och vintern kommer nu och sliter mig. Axlarna sjunker. Håret är långt och små aningar av hår står uppåt över helva huvudet, slitet. Fotsulorna är kalla. Huden är kall, orörd.

Jag gillar mat som liksom stannar i munnen, och just nu är jag väldigt hungrig på en kyss.


För det tycks ju vara hunger, hunger som stämplar mig och samhället nu. Hunger längtan saknad och en frånvaro i ögonen. En apati.

Usch, väckarklockan ringer. Orka vakna.

pulsiv

Kategori: Tankar

Man märker det ibland. Man märker hur tiden går ibland rätt obemärkt förbi, bara som en mätare, en ständig, regelrätt och pulsiv ström, en klocka utan någon vidare betydelse än när sista bussen gått.

Tid är pulsivt. Det människan uppfunnit, men som egentligen kanske mest styrs av våra pulsslag. Och det är ju inte exakta microsekunder mellan varje slag? Varje ström? Varje gång solen och jorden varvar varandra i det där kretsloppet?

Och som Marty skulle uttryckt det här: Tid är vågor.

(   Och de bara flöt, bara flöt ikväll på söder. Film musik prat skratt och jag märker hur lik jag är min bror till sätt jag inte upptäckt förr. Sätt som kanske är för personliga för att uttrycka här, men jag blir väldigt rörd och jag upptäcker att syskon är något man har och behåller. Ska behålla, och önskar upprätta en djup kontakt med. Vissa personer vill jag ha djupa kontakter med. För vissa personer vill jag vara den enda, den som verkligen verkligen betyder något, för andra vill jag vara betydelselös.


Men fortfarande älskad, fortfarande älskad. Inte avvisad, aldrig avvisad. Att bli ens imaginärt, inbillat avvisad sårar mig och det är det som skapar dålig självkänsla, dålig självrespekt - rädslan för att bli avvisad. Åtrån av erkännande. Åtrå av centrum och åtrå av toppen, den ständigt föränderliga toppen.    )



I remember it well.
Jag minns tider jag inte var som jag är nu men jag minns att jag har dem i mig. Jag minns att jag vet att jag när som helst kan plocka fram statyn av den kissande pojken på bali, eller femlingsdockorna hos dagmamman, eller cykelturen nu i somras till uppsala (Jag såg det häromdagen, jag åkte bil där vi cyklade. Jag blev lycklig, pulsiv, sommarlängtan i kroppen, solstrålar på ryggen, nathalie på packad cykel bakom framför)  

 Hela tiden skapar jag minnen och lägger dem i nån slags ordning där i bakhuvet, jaså, jag som trodde det var komplett röra? Nej. Det är städat, men enligt vilken kronologi vet endast