Man märker det ibland. Man märker hur tiden går ibland rätt obemärkt förbi, bara som en mätare, en ständig, regelrätt och pulsiv ström, en klocka utan någon vidare betydelse än när sista bussen gått.

Tid är pulsivt. Det människan uppfunnit, men som egentligen kanske mest styrs av våra pulsslag. Och det är ju inte exakta microsekunder mellan varje slag? Varje ström? Varje gång solen och jorden varvar varandra i det där kretsloppet?

Och som Marty skulle uttryckt det här: Tid är vågor.

(   Och de bara flöt, bara flöt ikväll på söder. Film musik prat skratt och jag märker hur lik jag är min bror till sätt jag inte upptäckt förr. Sätt som kanske är för personliga för att uttrycka här, men jag blir väldigt rörd och jag upptäcker att syskon är något man har och behåller. Ska behålla, och önskar upprätta en djup kontakt med. Vissa personer vill jag ha djupa kontakter med. För vissa personer vill jag vara den enda, den som verkligen verkligen betyder något, för andra vill jag vara betydelselös.


Men fortfarande älskad, fortfarande älskad. Inte avvisad, aldrig avvisad. Att bli ens imaginärt, inbillat avvisad sårar mig och det är det som skapar dålig självkänsla, dålig självrespekt - rädslan för att bli avvisad. Åtrån av erkännande. Åtrå av centrum och åtrå av toppen, den ständigt föränderliga toppen.    )



I remember it well.
Jag minns tider jag inte var som jag är nu men jag minns att jag har dem i mig. Jag minns att jag vet att jag när som helst kan plocka fram statyn av den kissande pojken på bali, eller femlingsdockorna hos dagmamman, eller cykelturen nu i somras till uppsala (Jag såg det häromdagen, jag åkte bil där vi cyklade. Jag blev lycklig, pulsiv, sommarlängtan i kroppen, solstrålar på ryggen, nathalie på packad cykel bakom framför)  

 Hela tiden skapar jag minnen och lägger dem i nån slags ordning där i bakhuvet, jaså, jag som trodde det var komplett röra? Nej. Det är städat, men enligt vilken kronologi vet endast