(i imperfekt, jag vill inte fastna i den jag var)
när jag var med någon som var längrekände jag mig för kort
när jag var med någon som var kortare
var jag för lång.
när jag sa att jag mådde dåligt
kändes det som att jag ljög för de andra
när jag sedan sa att jag mådde bra
kändes det som att jag ljög för mig själv
Jag ogillar det som i slutet får den ena att glömma hur fint det egentligen var, den andra att glömma att så fint var det faktiskt inte i verkligheten.
Jag växlade mellan att vara världens mest överlägsna, till att vara den lägsta av alla kreatur. Så när jag var överlägsen försökte jag se genom mig själv, är det inte lite egocentriskt? Är jag inte i själva verket, med sådana tankar om mig själv, lägst i näringskedjan?
Så när jag var längst ner, var inte det lite väl... lågt?
Jag vill sluta kritisera mina tankar men då börjar jag ofta med att kritisera min kritiska läggning gentemot mig själv... Den som ser igenom, igenom, igenom lager på lager på löken. Till sist upptäcker jag, när jag nått det som borde varit kärnan, att det inte finns någon kärna på en lök och jag minns inte heller den tanke som var närmast.
Tankar går inte att överskåda, hålla i ett knippe, lägga ut på ett schackbräde, strukturera i en värdetabell eller annat lämpligt rutmönster. Endast riktigt skickliga kan skildra tankesurret, då i musik, poesi eller måleri - men inte strukturerat, utan i en hästsvans omöjlig att reda ut. Bara redo att betraktas, bejakas och beundras. För det är vackert.
Och kanske är den upplevelsen vad vi lever för.
