Rebecca

Så jag förstör den. Jag hoppar på den, kastar bort den med den kastarm som jag aldrig har haft, jag kastar den i papperskorgen, jag låter den blåsa iväg i en mycket stark vind. Men alltid tycks en liten geléaktig sträng sitta fast mellan oss. 

Den är inte jag. 

Jag vill inte att den ska förknippas med något som jag är, och jag vill inte heller att jag ska se den som mitt outbytbara attribut. 

Annars har jag ont om viljor. Eller: de är utspridda, de är små eldflugor i natten som surrar omkring utan plan och utan att jag ska kunna lokalisera eller fånga dem. Jag har många viljor och de flyger i olika riktningar. 

Många olika små eldflugor. Men ibland får jag en glimt av solen.

Jag vill alltid se solen.