Jag känner mig allt oftare förnärmad, kränkt. Kanske är det för att jag har lärt mig det där med självhävdelse. Kanske tar jag nu mer respekt för mina känslor än jag gjorde tidigare, tack.
Vi hade middag hemma idag och jag försökte visa en åsikt. Det blev en intressant diskussion men jag kände mig också puttinuttad. "Lilla gumman, nu har du haft en upplevelse som du vill dela med dig av, och du kommer uppleva flera saker som du sedan kommer kunna sätta ihop så du får ett vidare perspektiv". Det är väl klart. Men jag tänker inte låta någon inskränka mig längre, låta någon tro att denne vet vad jag vet och inte. Vadårå. Bara för att alla därinne var äldre än jag så tror de att jag är så liten och ovetande. Jag kanske vill gå en annan väg.
Och ju fler sådana upplevelser jag får, upplevelser av både trevlighet och inskränkthet, förstår jag att jag inte vill vara delaktig i sånt. Jag vill välja en respektfull och öppen väg. Låter det provocerande? Rentav naivt? Barnsligt att tro att världen kanske är lite god? Att vilja se det goda? Nåja. Jag vill se alla sidor, men alla sidor är för många för att se samtidigt, det är bara så. Man får ta en del av verkligheten i taget. Detaljerna, försöka tänka nytt i mikroperspektiv och makroperspektiv (tack dario) och alltid försöka lyssna på människor omkring en - kanske kan man faktiskt lära sig något nytt? Även fast människan är muslim? Jag möts ständigt av skepticism mot islam när jag försöker lyfta fram dess goda sidor, folk vägrar ofta förstå. Jag vill att människor mottar mig med samma öppenhet som jag vill lära mig att möta dem med (jag är absolut inte fullkomlig). Jag vill bli accepterad, respekterad och tagen på allvar, vad jag än säger och tycker.
Någonstans tror jag inte på åsikter. Det handlar mest om vilka argument, vilken logik, man väljer att se och vilka man väljer att bortse från - och naturligtvis spelar även sällskap och bakgrund in. Annars är det bara något taget ur luften. Värderingar? Vad fan är det? Något som samhället lärt mig. Rätt och fel tror jag, kanske, detta är en hypotes, är inpräntat i barnet under dess uppväxt. Gränslösa små barn fascinerar mig mycket. De fattar mycket mer av livet, skulle jag tro. Tänk om alla bara skulle känna efter, vad de skulle må bäst av, vad världen skulle må bäst av.
För - trots allt - vet vi ju ingenting. Allt i vårt samhälle bygger på att vi tror på det som någon har ipräntat oss. Varför inte tro på något man mår bra av?
Om jag blir lurad vill jag åtminstone bli lurad på ett provokativt sätt som får mig att leva på ett sätt som jag själv mår bra av.
Jag vill gå någonannanstans. Jag vill gå till öppenhet. Den finns inte, inte ens inom mig själv. Jag är uppbyggd av spärrar och lagar och regler, som jag ibland bara vill släppa. Just let go.
Just let it go. Man säger att man funderar för mycket. Jag säger att man funderar för mycket när man bara grubblar och ältar och när det hindrar en från att ha kul. Annars är fundereri väldigt nyttigt. Eggande.
Du är fri. Jag är fri. Jag kangöra precis vad fan jag vill.
Right this way if you wanna make up to me everyday
Jag vill ha närhet men jag väljer avstånd. Jag saknar samhörighet men jag drar mig bakåt; inåt. Och det är det jag just nu vill och behöver. Cause I gotta go my own way look into my eyes, this is who I am
Livet är sådant. Man får lära sig hantera allt den har att bjuda på. Och det finns liksom rätt så mycket här.
Igår upplevde jag omnipotens, vilket betyder att man - likt ett litet naivt barn - har en känsla av att klara av allt. Att ha världen under sina fötter, som står stadigt där men med möjlighet att sväva och fantisera om de vill. Att känna sig ny och sprudlande. Att göra sina uppgifter och att klara dem.
Jag hade idag min provjobbsdag. Det var spännande, med nya lärdomar och nya bekantskaper och lite nyttighetskänsla och lite vilsenhet någon gång men den klarar vi av.
Jag kände omnipotensen igår innan min provarbetsdag, och jag har fortfarande en bit av känslan kvar. Jag gillar den här dagen, jag gillar det stället. Jag är bara rädd att inte få jobbet .
STOPP STOPP
Jag har läst att allt man vill ha kommer till en om man fokuserar på att man vill ha det - och inte tänka det som ouppnåeligt utan som inom räckhåll. Då löser sig allt. Tankar attraherar. Tänker du dåliga tankar, fokuserar du på det du inte vill ha, typ
"åh nej lasse vill säkert inte ha mig"
Då kommer han inte vilja det. Tänker du istället:
"Åh! Lasse kanske vill ha mig!" eller ännu bättre: " Åh! Jag vill ha Lasse! Han är min!"
Så sprudlar omnipotensen och dina positiva tankar attraherar det du vill ha.
Alltså: Tankar har en förvånansvärd stor kraft. Det gäller att använda den till sin fördel, så:
Jag hoppas verkligen att jag får provjobba mer och sedan får jobb i sommar!
Unt der war eine kleine mädchen unt ich kannot spreche deutsch.
Unt der war vier kleine mädchen in deutschland.
Unt vi haben eine kleine macht rolig tid, unt läroriken.
Unt ich völe schkriven eine kleine macht seriösen inläggen but ich pallar nicht.
Men kanske.
Jag tror att vi har kommit närmare till att kunna läsa varandra, vi fyra. Vi fyra.
Det var inte lätt men det var en härlig tid vi fick spendera tillsammans i Berlin.
Det som kunde vara jobbigt var att vara fyra personer med olika viljor och behov och förväntningar och jag tror att mina stod ut en del från de andras, därför är det nog lättare på ett sätt att resa ensam - eller med familjen då man är van vid rutinerna, i alla fall jag. Men jag tror att jag har lärt mig en hel massa på det här, och det är klart att man brukar säga så men det är så. En liten tankeställare var det - Och samtidigt en härligt fin vecka.
Allt det roliga orkar jag inte ens skriva om, ni får se filmen istället när den är klar och foton och berättelser. Ohoj. Tack Ylva, Andrea och Nathalie.
Jag älskar er mycket, jag älskar att se er gråta och skratta och att göra det med er.
och visst är det fint att bo tillsammans att dela på en toalett
att låna någons deo
och att alla fastna på samma låt.
Nu ska jag snart sova, godnatt Sverige och hej tyskland snart igen tror jag.
Vadå nu här va. Nått nytt fast nåt gammalt slog tillbaka på mig, och mamma klippte mitt hår.
Först gillade jag det inte.
Nu vet jag inte vad hår är, jag vet bara att jag har problem. Och mer säger jag inte. Något jag däremot säger -
Är att jag blev lite ångestladdad ör första gången på länge. Hulkade lite och drog i håret och slog på mina lår, de är fortfarande lite röda. Jag fick en fulhetsattack, en tråkighets- stillstående- insjunken- hullåhårattack. Jag lovar, det är inte kul.
Men jag provade lite kläder och det blev bättre.
Och jag är glad. Och jag är nervös. Och jag är galen.
För imorgon bär det av med världens bästa människor till en stad jag inte förut sett. En stad där vi ska vara tillsammans och komma varandra in på något slags skinn. Lära oss om saker. Skaffa oss den bästa av meriter, så kallad
livserfarenhet
och efter en upplysningsvecka i moskén kan jag säga att den här våren har börjat bli rätt så välfylld. Och mitt grubbelsinne börjar åter vakna, jag tror det är något bra, att inte vara i koma - för då är man ändå aldrig riktigt riktigt glad. Nu kommer det.
