Jag känner mig allt oftare förnärmad, kränkt. Kanske är det för att jag har lärt mig det där med självhävdelse. Kanske tar jag nu mer respekt för mina känslor än jag gjorde tidigare, tack.

Vi hade middag hemma idag och jag försökte visa en åsikt. Det blev en intressant diskussion men jag kände mig också puttinuttad. "Lilla gumman, nu har du haft en upplevelse som du vill dela med dig av, och du kommer uppleva flera saker som du sedan kommer kunna sätta ihop så du får ett vidare perspektiv". Det är väl klart. Men jag tänker inte låta någon inskränka mig längre, låta någon tro att denne vet vad jag vet och inte. Vadårå. Bara för att alla därinne var äldre än jag så tror de att jag är så liten och ovetande. Jag kanske vill gå en annan väg.

Och ju fler sådana upplevelser jag får, upplevelser av både trevlighet och inskränkthet, förstår jag att jag inte vill vara delaktig i sånt. Jag vill välja en respektfull och öppen väg. Låter det provocerande? Rentav naivt? Barnsligt att tro att världen kanske är lite god? Att vilja se det goda? Nåja. Jag vill se alla sidor, men alla sidor är för många för att se samtidigt, det är bara så. Man får ta en del av verkligheten i taget. Detaljerna, försöka tänka nytt i mikroperspektiv och makroperspektiv (tack dario) och alltid försöka lyssna på människor omkring en - kanske kan man faktiskt lära sig något nytt? Även fast människan är muslim? Jag möts ständigt av skepticism mot islam när jag försöker lyfta fram dess goda sidor, folk vägrar ofta förstå. Jag vill att människor mottar mig med samma öppenhet som jag vill lära mig att möta dem med (jag är absolut inte fullkomlig). Jag vill bli accepterad, respekterad och tagen på allvar, vad jag än säger och tycker.

Någonstans tror jag inte på åsikter. Det handlar mest om vilka argument, vilken logik, man väljer att se och vilka man väljer att bortse från - och naturligtvis spelar även sällskap och bakgrund in. Annars är det bara något taget ur luften. Värderingar? Vad fan är det? Något som samhället lärt mig. Rätt och fel tror jag, kanske, detta är en hypotes, är inpräntat i barnet under dess uppväxt. Gränslösa små barn fascinerar mig mycket. De fattar mycket mer av livet, skulle jag tro. Tänk om alla bara skulle känna efter, vad de skulle må bäst av, vad världen skulle må bäst av.

För - trots allt - vet vi ju ingenting. Allt i vårt samhälle bygger på att vi tror på det som någon har ipräntat oss. Varför inte tro på något man mår bra av?

Om jag blir lurad vill jag åtminstone bli lurad på ett provokativt sätt som får mig att leva på ett sätt som jag själv mår bra av.

Jag vill gå någonannanstans. Jag vill gå till öppenhet. Den finns inte, inte ens inom mig själv. Jag är uppbyggd av spärrar och lagar och regler, som jag ibland bara vill släppa. Just let go.

Just let it go. Man säger att man funderar för mycket. Jag säger att man funderar för mycket när man bara grubblar och ältar och när det hindrar en från att ha kul. Annars är fundereri väldigt nyttigt. Eggande.

Du är fri. Jag är fri. Jag kan göra precis vad fan jag vill.