Men kanske lite ändå? Kanske livet ändå är lite värt att pockas på fast det helst vill gömma sig bakom nån slags barriär? Hjärnbarken liksom. Jag vet att det bor en jävla massa kunskap i hjärnbarken men ändå känns det som om det är något som gömmer sig, något som stängs inne bakom den hårda, tjocka, veckade barken - liksom kärnan i trädet. Våran rena, äkta natur.
Svaret måste alltså ligga bakom hjärnbarken.
När vi nu har rett ut det måste vi reda ut ännu en sak. Vad det nu är vi måste utreda vet jag inte ännu, för jag är endast människa och till och med frågan gömmer sig för mig - men varför är alla människor så underliga? Det kan jag fråga mig utan att tänka. Det jobbiga är att svara på min fråga.
Människor gömmer sig. Man får bara nudda dem på axeln and that's all you get dear. Inget mera. Det vi nånsin alltid längtat efter kommer aldrig bli sådär totalt som vi önskar att det ska vara - det är bara sagor vi gör upp i ögonblicken. Upplever vi något som skulle kunna låta underbart berättar vi det som underbart. Men det var det inte.
Allt är så fruktansvärt censurerat. F**K. De små stjärnorna utgör nåt slags upphöjt och retligt silkeshölje över det vi egentligen vill veta. vad vill vi veta?
Jag vill inte veta. jag vill just nu bara gå och lägga mig i min säng och titta på That's 70's Show och somna till det.
Vill inte veta av vissa människor omkring mig som säkert bara har sjuka intentioner. Jag är också sjuk det medger jag för jag är mänsklig och jag avskyr ibland att vara mänsklig men det är fruktansvärt syndigt lockande. Spännande.
Men idag klipper jag mitt band emd mänskligheten i allmänhet. Jag blir bara mer och mer frustrerad ju mer jag tänker på den, och på sätt och vis klipper jag väl också bandet med mig själv. Men bara för inatt.
Det verkar som om vi rätt ofta gör oss själva till problem, till nervvrak, som i vilken stund som helst bara kan brytas ned till såna där aminosyror eller vad det nu är jag minns inte. You could have it so much better (utan PMS!) Och jag vill härifrån nu. Jag har bara nån slags längtan ifrån den där kulturen han pratade om, föreläsarn. Kulturen vi lever i med normerna, det vardagliga, där vi alltid alltid vet hur vi ska bete oss i våra roller. Det är bekvämt, men slätstruket - jag har format mitt jag känns det som men nu när jag tittar på det färdiga arbetet så vet jag inte. Det är något som inte stämmer men nu när jag vet min roll så väl - så har jag svårt att ändra den. Jag måste resa. Även om det kräver styrka och total utmattning och enorma psykiska påfrestningar (jag kommer aldrig orka) så vill jag... kanske utbytesstudent? Kanske plugga i frankrike ett år?
Eller kanske inte.
Jag undrar hur Themsen smakar. Lite moddigt sådär. Fräschheten liksom nerslöad av allt sediment den samlat på sig genom tiderna; genom sitt sakterliga flytande genom englands huvudstad. Tänk vad den kan bära på, vad den kan ha upplevt på vägen? jag vill att jag ska vara lite som Themsen. Som samlar på sig liksom, erfarenheter,någon som gör saker och som kan få ut något av det. Tänka. Vara. Och även fast man ju ska skilja på blogg och person, vill jag göra iallafall, så vill jag att den här bloggen ska ha en touch av Mig. av The Thames.
But you’re history acts as your gravity acts Your history acts as your gravity Acts as your history acts as your gravity
You’re the only one you ever believe in You’re the solution and you are the problem You’re a rapist and your only victim You are fact and you are fiction Ou’re the only one you’ve considered a friend And now you’re alive Waiting for your life to begin Again
You try to find you, you who is lost But your hooked to the rush of approaching chaos You’re king for a minute but a fool for an hour Alone in your room You are a closed flower Dreams of your shadow you’re going to destroy The way you handle yourself Like an unbreakable toy
Fångad i min fiktion, lurad av min image. Min imagination. Min projektion. Min gravitation ökar ibland, ökar ständigt; Drar och sliter, bygger upp slagfärdiga muskler redo- redo.
och ibland kan jag inte sova, och idag är det söndag. Sitta-i-fönstret-söndag- och titta på alla mönstrena som träden mot den mörknande himlen skapar. Försöker se tomtar. Försöker vänta på skymningslandets man att hämta mig. Försöker se, försöker höra, men motorvägen och ljud från fotbollsplanen samt ljud i högtalare kommer ivägen. Dominerar.
Faronel's Ground. Lalaaala la la la lalaaaala la la la. Tänk hur man kan låta toner säga en saker? Det är ju inte ord. Vi är vana att kommunicera med ord. Men vad är ord? Ord är bara skumma påfund, och i en konversation är det faktiskt mest gester och tonfall som avgör. En tavla säger mer än tusen ord.. och i tankarna finns inget man kan namnge överhuvudtaget, inte ens lättdefinierade bilder.
Så man kanske borde fundera på vilken vikt vi ska lägga i alla våra ord. Jag försöker använda dem till konst och till så att säga en fantasifull utmålning av något jag vill säga. Okonkret. Abstrakt. Dessvärre är ord oftast fruktansvärt konkreta.
Varför är livet så konkretiserat när det egentligen är så abstrakt. Det är att släta över. Att ignorera.
Tonerna, musiken med alla stämmorna, är egentligen mer effektfulla än ord. Det är det som verkligen säger något, fast ingen har serverat det med den där texten som ska försöka konkretisera de här abstrakta tonerna. Hmpf. Nu föraktar jag text litegrann fast det är en av mina främsta sublimeringsverktyg, dumt av mig det där.
Hursomhelst. Tonerna fascinerar mig när det kommer ur flöjten sådär. Det bara låter. Fint. Och även fast jag inte ens får det på tungan vet jag precis, om än lite omedvetet, vad det vill säga.
är jättekissnödig och så håller jag på med franska, det är ingen bra kombination. Franskan ska man vara kissnykter för att kunna klara av liksom, för att kunna utföra utan stressrelaterade problem. Förbereda uppsats... jag hade tänkt att det inte behövde förberedas men ojo. Och under en sån här press är det ju omjöligt. Haha. Mjöligt. Omöjligt menar jag ju.
Nej nu ska jag sluta flumma och gå på toa tror jag.
Inte för att ni kanske vill veta det men nu är det bättre så att säga. Nu kan jag prata lite allvar hära.
Eeeeeh. alltså jag bara älskar den hära funktionen!Hm.
och jag vet att jag är strong och independent men människor förvirrar så och kväver med hög luftfuktighet med upptrampade spår
Jag är naturmärkt. Pillar fortfarande rostnade barrpar ur mina öron och mitt hår, fick sopa golvet efter klädbyte. Jag har varit i skogen idag. Skogen. Det bor hem i det ordet. Titta på det. Det är brokligt, med två hårda ljud, k och g, som resten av ordet vilar på, som ett rep som lite slappt hänger över två grenar. Titta in i o:et. O:n är koncisa. Precisa. Kikar du igenom ringen är det ett titthål där man kan hitta mera. Massa mera. För det finns mera i skogen, mera än det man nånsin kan hitta i det där vi har överexponerat och gjort om. Vi är clueless, om vad det kan döljas under mossan, och i alla de där skogarna, vi aldrig varit i. Skogen på natten, vad händer då? Vem styr? Finns tomtar, dvärgar, älvor? Jag vet svaret och svaret är JA, svaret är alltid JA på en existensiell fråga. Allt kan finnas bara du vill, och du vill du vill du vill att de ska finnas, för du har ju läst "Missne och Robin", "Johannesnatten" och alla de böcker som du läste förr, som betyder något. De där som bär på arvet inom dig, det där arvet som inte är tungt att bära. Det som ger nostalgi, vemod och längtan efter oidendifierbart varje gång du försiktigt tar fram det - under den tunga eken som fäller gyllene löv.
Vi längtar efter så mycket, vi har så mycket hunger inom oss. Men hungern är imaginär. Inbillning. Hunger är föreställningen om det man snart kommer få, det man vill få, det man kanske aldrig kommer att få men det man intensivt får för sig att man saknar. Oftast, enligt mina egna naturlagar, när jag tänker mig en riktig godbit, låt säga en glass så är det själva tanken som får mig att dregla, att göra klassiska betingningar, att vilja HA. Grejen är den att när man HAR så är det inte samma känsla längre för när man HAR eller SER måste man även FÖRSTÖRA. Eller ingripa. Eller avbilda. Man ska alltid både ha kakan och äta den - men ska man föreviga allt försvinner det gyllene värdet, det jag verkligen söker. Det som ligger under sötsug och törst, livstörst.
Så. Efter en livsnjutarhelg med promenader, choklad och bastu med svettiga män (?) ger jag mig iväg i tanken för att söka det gyllene värdet. Jag kommer aldrig finna det, och jag vet att min letan är värdelös eftersom min strävan ofta är inställd på just detta; att naivt förstöra och föreviga och fokusera på att berätta om efteråt. Men ändå - nu vill jag revoltera mot mina säkert förändringsbara naturlagar. Utmana etablissemanget.
Jack johnson, du gör min dag. Får mig att hoppa till, börja gå i glädje och självsäkerhet istället för kluvenhet och onda tankar, störda tankar, låga tankar.
Nathalie, du gör min dag, även fast du inte kramas, Näthaly heart rebban liksom. Tårtbit.
Döden Dö-projekten, du gör min dag. Får mig att som i hypnos eller maniskhet börja måla på riktigt, teckna rita skapa kladda och ja kalla det vad du vill men det är mer på rutin. Mer träning. Och lycka när det går bra, när nöjdheten sprider sig över ansikte i ett leende man inte själv ser om man inte tittar lite åt vänster i den dära stora spegeln.
Det finns många som gör min dag idag. Mycket kanske jag inte kan säga, mycket vet jag inte själv. Det jag vet däremot är att jag själv mer och mer gör min dag. Uthärdlig, njutbar. Känslan då man ser på sig själv och tänker att jävlar vad lyckad man kan vara då. Inte för att skryta, nej, jag är inte bra på att skryta. Just därför, just därför - för lite av detta har infunnit sig i mig tidigare. Ibland kommer såna dagar när jag blir lite småsur för att man inte kan hångla med sig själv, men samtidigt är det bra för då finns det inget som kan förstöras. Jag kan inte förstöras. Jag kommer ju leva med mig själv hela mitt liv! Tänka sig vilket utbyte man kan ha av sig själv ibland. Djupt utbyte och ytligt. Kärlek till sig själv och andra.
Även om det inte är det jag har varit bäst på, att visa kärlek åt mig själv, vet jag att man borde. Man borde bygga upp något, en spänning, en nyfikenhet på vad det här livet i den här kroppen kan ge och ställa till med för otyg. Man ska ha sig själv som sin bästa vän, kanske innan man riktigt kan börja älska andra jag vet inte riktigt.
Men jag vet att man mer och mer är på väg. Och jag känner lycka idag. Självständighet. Frihet, med stöd av de verkligt underbara människor jag känner. Herregud, hur fantastiskt kan man ha det egentligen? Och hur ofta sabbar jag det i tanken?
and as my mind begins to spread its wings there's no stop in curiosoty!
I wanna turn the whole thing upside down! I'll find the things they say just can't be found!
Den allmäna inställningen på bloggar, visst är det underbart? Att någon gång sätta sig själv i stora fokus. Sätta sig på en granskningspall, för ingen är ju mer intresserad av dig än du själv är. Det är fakta.
jag tänker inte digerdö nu jag tänker bära upp det här på en bår av bambu naturmaterial
och jag har nya leggings med mera.
Och varför ska jag bry mig om det dära mera. Alltid ska jag prioritera dåliga saker och så kommer det väl fortsätta men jag vill nog försöka. Prioritera det som är viktigt. Det som jag bryr mig om, verkligen. De personer som jag verkligen älskar.
Jag ska nog sluta tro att jag inte har det bra som jag har det. Har ju haft det så i sjutton år snart så vad tusan jag är van och jag trivs rätt bra med mig själv som livskompanjon. Så fuck off, typ.
- så sluta bry dig om att ta bort väskan från det lediga sätet bredvid dig på bussen rebecca, sluta med det.
Fuck off typ. Eller godnatt kanske man ska säga? Godnatt och sov sött och fred och det där man säger bara för att men som man menar ibland. Nu menar jag det rätt så. Jag tänkte börja mena saker. Eller så är det bara ett nytt påhitt. Sov sött.
Alla andra finner det där känns det som, även fast det ju inte är sant. Andra bara trevar. Mörker eller ljus spelar ingen roll, de bara trevar med sina smutsiga händer och letar efter något de kan göra till sitt men de lyckas aldrig. Vi lyckas aldrig. Vi är de som aldrig lyckas; som ser på er lyckliga som får allt det där på en räkmacka(okej ingens liv är en räkmacka men ändå) och det som gör mest ont är att ni aldrig ser det själva. Visst jag är också lycklig och jag ser det inte heller alltid själv. Men det är jobbigt att se när man står utanför och väntar på bussen, den som liksom aldrig tycks komma runt krönet, och man bara väntar och väntan övergår i desperation och desperationen övergår i hopplöshet och hopplösheten i sorg och då är allt redan fördärvat.
Why is the bus always late and why did I just break my shoelace?
Det där med att inte vara en SJÄLVKLAR. Jag vill vara en sån, en självklar. En som alltid rings och det är ju klart att det är så ofta men ibland undrar man vad som är fel. Vad som får de andra att lyckas, att alltid ha det där. Och ibland undrar man hur vissa lyckas med att aldrig ha det där. Vissa som går omkring på matraster och inte har någon att äta med, hänger på som den där blindtarmen och jag känner ju igen det herregud jag känner igen det så fruktansvärt väl. Jag minns. Jag har lätt för att minnas det ändå kan jag aldrig riktigt förstå hur man ska handskas med de som är kvar där, som aldrig drogs upp och med. Samtidigt som jag förstås vill dra och hjälpa vill jag inte vara stöttepelaren, jag har nog med mig själv. Att stötta mig själv. Att tvinga mig själv att tvinga andra att göra det.
Just nu vill jag bara ringa en vän, en sån riktig vän som jag har. Jag pratade just med andrea, hon är en riktig vän. Jag älskar henne. Hon ska ut på nån jävla middag. Jag behöver prata med nån. Ring mig.
Fast bli inte förvånad när jag inte vet vad jag ska säga.
------------------------
Nåja, det där var en stund sen och som vanligt är jag överdriven och blablabla men det vet ni redan och jag bryr mig inte för ni vet ju att jag älskar er gränslöst och sådär ni vet. Eller tja, det beror på vem. Men ändå. Varför ska det förresten finnas vissa regler för vissa och andra för andra? Jag blir så irriterad, så avundsjuk. Vissa får vara assholes medan andra måste vara snälla o duktiga.
Jag satt på det där tåget och tittade ut på den där hösten ju. det var jättemysigt oj vilken rolig funktion det här var.haha har du kul liksom rebecca hallåååjaa jag har jäääättekuuuul
Luften fuktig. Den är också vit, vit och avslöjande döljande ren. Du kan andas den och dricka dig mätt på ljus, på svag elddoft, förruttnelse och sömn. Du kan låta den fylla dig. Träden då, de har fortfarande löven kvar. Många är lite dämpat klargröna. Andra är ofylligt, rätt svagt gula kanske med lite bruna kanter, och andra är fylligt gula, orangea. Lite här och där finns röda blaffar. Och på sina ställen finner man märkliga, nya persikorfärger - det är vackert att se på. Det mintgröna gräset kompletterar och komponerar en sån där höstsymfoni som syns istället för att höras. Syns vackert, syns klart och levs bäst i promenad och dämpade insikter.
Här och där hänger klarröda nypon. De får en att öppna ögonen, att se. Att förstå utan att riktigt tänka eller formulera, bara stilla oförklarbart förstå.
Saker händer. Saker slutar hända. Förändras, förverkligas, förgås och det kommer alltid att vara så - jag är inte arg - jag ser vad som händer. Betraktar förundrat. Fascinerat.
