Jag satt på det där tåget och tittade ut på den där hösten ju. det var jättemysigt oj vilken rolig funktion det här var.haha har du kul liksom rebecca hallåååjaa jag har jäääättekuuuul


Luften fuktig. Den är också vit, vit och avslöjande döljande ren. Du kan andas den och dricka dig mätt på ljus, på svag elddoft, förruttnelse och sömn. Du kan låta den fylla dig.
    Träden då, de har fortfarande löven kvar. Många är lite dämpat klargröna. Andra är ofylligt, rätt svagt gula kanske med lite bruna kanter, och andra är fylligt gula, orangea. Lite här och där finns röda blaffar. Och på sina ställen finner man märkliga, nya persikorfärger - det är vackert att se på. Det mintgröna gräset kompletterar och komponerar en sån där höstsymfoni som syns istället för att höras. Syns vackert, syns klart och levs bäst i promenad och dämpade insikter.

Här och där hänger klarröda nypon. De får en att öppna ögonen, att se. Att förstå utan att riktigt tänka eller formulera, bara stilla oförklarbart förstå.

Saker händer. Saker slutar hända. Förändras, förverkligas, förgås och det kommer alltid att vara så - jag är inte arg - jag ser vad som händer. Betraktar förundrat. Fascinerat.