Rebecca

Lite mindre. Det ska vara bättre. Ansat.

Jag pluggar Religionsvetenskap, och jag är nöjd för att jag har lyckats gå in i det, för att jag skiter i var det tar mig, för att det ger mig något helt annat. Det är ett rent intresse. Det är där jag har min gnista. Så är det.

Ibland är jag rädd för att vara för smal. Jag kämpar för att hålla upp alla dörrar för att jag är rädd att inte kunna relatera till alla, eller att alla inte ska kunna relatera till mig. På samma gång är det visst något dåligt, att kunna relatera till alla, att vara någon slags antiperson, ta ställning ta ställning. Är jag feg? Eller ligger fegheten i detta:

att inte våga stå upp föratt det ÄR så.

Jag får tycka att det är en bättre metod för forskning att bli allas vän än att bli allas fiende. Jag behöver inte bli fiende med mig själv för det. Jag behöver inte bli självkritiker för att jag är för okritisk, för jag har en kritisk läggning också, som har kommit till som en slags rädsla, för att de andra inte ska kunna kritisera mig, för att bli allas vän. Jag har nog en sund kriticism. Men också en vilja till förståelse, det är mitt högsta ideal.

Zoroastrismen kom in i judendomen ett par hundra år före vår tid. Det var de som kom med dualismen, uppdelandet i det rena och det orena, gott och ont, kanske är detta vår källa till vår sjukliga besatthet av att benämna allt som bra respektive dåligt. Att ha det kritiska ögat. Har det ett egenvärde?

Vänskap är mitt ideal för det har ett värde i sig. Det har inte fiendeskap.