Rebecca

och jag vet att jag är strong och independent
men människor förvirrar så
och kväver med hög luftfuktighet
med
upptrampade spår



Jag är naturmärkt. Pillar fortfarande rostnade barrpar ur mina öron och mitt hår, fick sopa golvet efter klädbyte. Jag har varit i skogen idag. Skogen. Det bor hem i det ordet. Titta på det. Det är brokligt, med två hårda ljud, k och g, som resten av ordet vilar på, som ett rep som lite slappt hänger över två grenar. Titta in i o:et. O:n är koncisa. Precisa. Kikar du igenom ringen är det ett titthål där man kan hitta mera. Massa mera. För det finns mera i skogen, mera än det man nånsin kan hitta i det där vi har överexponerat och gjort om. Vi är clueless, om vad det kan döljas under mossan, och i alla de där skogarna, vi aldrig varit i. Skogen på natten, vad händer då? Vem styr? Finns tomtar, dvärgar, älvor? Jag vet svaret och svaret är JA, svaret är alltid JA på en existensiell fråga. Allt kan finnas bara du vill, och du vill du vill du vill att de ska finnas, för du har ju läst "Missne och Robin", "Johannesnatten" och alla de böcker som du läste förr, som betyder något. De där som bär på arvet inom dig, det där arvet som inte är tungt att bära. Det som ger nostalgi, vemod och längtan efter oidendifierbart varje gång du försiktigt tar fram det - under den tunga eken som fäller gyllene löv.

Vi längtar efter så mycket, vi har så mycket hunger inom oss. Men hungern är imaginär. Inbillning. Hunger är föreställningen om det man snart kommer få, det man vill få, det man kanske aldrig kommer att få men det man intensivt får för sig att man saknar. Oftast, enligt mina egna naturlagar, när jag tänker mig en riktig godbit, låt säga en glass så är det själva tanken som får mig att dregla, att göra klassiska betingningar, att vilja HA. Grejen är den att när man HAR så är det inte samma känsla längre för när man HAR eller SER måste man även FÖRSTÖRA. Eller ingripa. Eller avbilda. Man ska alltid både ha kakan och äta den - men ska man föreviga allt försvinner det gyllene värdet, det jag verkligen söker. Det som ligger under sötsug och törst, livstörst.


Så. Efter en livsnjutarhelg med promenader, choklad och bastu med svettiga män (?) ger jag mig iväg i tanken för att söka det gyllene värdet. Jag kommer aldrig finna det, och jag vet att min letan är värdelös eftersom min strävan ofta är inställd på just detta; att naivt förstöra och föreviga och fokusera på att berätta om efteråt. Men ändå - nu vill jag revoltera mot mina säkert förändringsbara naturlagar. Utmana etablissemanget.


Hejdå.