Rebecca

Faronel's Ground. Lalaaala la la la lalaaaala la la la. Tänk hur man kan låta toner säga en saker? Det är ju inte ord. Vi är vana att kommunicera med ord. Men vad är ord? Ord är bara skumma påfund, och i en konversation är det faktiskt mest gester och tonfall som avgör. En tavla säger mer än tusen ord.. och i tankarna finns inget man kan namnge överhuvudtaget, inte ens lättdefinierade bilder.

Så man kanske borde fundera på vilken vikt vi ska lägga i alla våra ord. Jag försöker använda dem till konst och till så att säga en fantasifull utmålning av något jag vill säga. Okonkret. Abstrakt. Dessvärre är ord oftast fruktansvärt konkreta.

Varför är livet så konkretiserat när det egentligen är så abstrakt. Det är att släta över. Att ignorera.

Tonerna, musiken med alla stämmorna, är egentligen mer effektfulla än ord. Det är det som verkligen säger något, fast ingen har serverat det med den där texten som ska försöka konkretisera de här abstrakta tonerna. Hmpf. Nu föraktar jag text litegrann fast det är en av mina främsta sublimeringsverktyg, dumt av mig det där.

Hursomhelst. Tonerna fascinerar mig när det kommer ur flöjten sådär. Det bara låter. Fint.  Och även fast jag inte ens får det på tungan vet jag precis, om än lite omedvetet, vad det vill säga.

Coolt.