Alla andra finner det där känns det som, även fast det ju inte är sant. Andra bara trevar. Mörker eller ljus spelar ingen roll, de bara trevar med sina smutsiga händer och letar efter något de kan göra till sitt men de lyckas aldrig. Vi lyckas aldrig. Vi är de som aldrig lyckas; som ser på er lyckliga som får allt det där på en räkmacka(okej ingens liv är en räkmacka men ändå) och det som gör mest ont är att ni aldrig ser det själva. Visst jag är också lycklig och jag ser det inte heller alltid själv. Men det är jobbigt att se när man står utanför och väntar på bussen, den som liksom aldrig tycks komma runt krönet, och man bara väntar och väntan övergår i desperation och desperationen övergår i hopplöshet och hopplösheten i sorg och då är allt redan fördärvat.

Why is the bus always late and
why did I just break my shoelace?

Det där med att inte vara en SJÄLVKLAR. Jag vill vara en sån, en självklar. En som alltid rings och det är ju klart att det är så ofta men ibland undrar man vad som är fel. Vad som får de andra att lyckas, att alltid ha det där. Och ibland undrar man hur vissa lyckas med att aldrig ha det där. Vissa som går omkring på matraster och inte har någon att äta med, hänger på som den där blindtarmen och jag känner ju igen det herregud jag känner igen det så fruktansvärt väl. Jag minns. Jag har lätt för att minnas det ändå kan jag aldrig riktigt förstå hur man ska handskas med de som är kvar där, som aldrig drogs upp och med. Samtidigt som jag förstås vill dra och hjälpa vill jag inte vara stöttepelaren, jag har nog med mig själv. Att stötta mig själv. Att tvinga mig själv att tvinga andra att göra det.

Just nu vill jag bara ringa en vän, en sån riktig vän som jag har. Jag pratade just med andrea, hon är en riktig vän. Jag älskar henne. Hon ska ut på nån jävla middag. Jag behöver prata med nån. Ring mig.

Fast bli inte förvånad när jag inte vet vad jag ska säga.

------------------------

Nåja, det där var en stund sen och som vanligt är jag överdriven och blablabla men det vet ni redan och jag bryr mig inte för ni vet ju att jag älskar er gränslöst och sådär ni vet. Eller tja, det beror på vem. Men ändå. Varför ska det förresten finnas vissa regler för vissa och andra för andra? Jag blir så irriterad, så avundsjuk. Vissa får vara assholes medan andra måste vara snälla o duktiga.