Men kanske lite ändå? Kanske livet ändå är lite värt att pockas på fast det helst vill gömma sig bakom nån slags barriär? Hjärnbarken liksom. Jag vet att det bor en jävla massa kunskap i hjärnbarken men ändå känns det som om det är något som gömmer sig, något som stängs inne bakom den hårda, tjocka, veckade barken - liksom kärnan i trädet. Våran rena, äkta natur.

Svaret måste alltså ligga bakom hjärnbarken.


När vi nu har rett ut det måste vi reda ut ännu en sak. Vad det nu är vi måste utreda vet jag inte ännu, för jag är endast människa och till och med frågan gömmer sig för mig - men varför är alla människor så underliga? Det kan jag fråga mig utan att tänka. Det jobbiga är att svara på min fråga.

Människor gömmer sig. Man får bara nudda dem på axeln and that's all you get dear. Inget mera. Det vi nånsin alltid längtat efter kommer aldrig bli sådär totalt som vi önskar att det ska vara - det är bara sagor vi gör upp i ögonblicken. Upplever vi något som skulle kunna låta underbart berättar vi det som underbart. Men det var det inte.


Allt är så fruktansvärt censurerat. F**K. De små stjärnorna utgör nåt slags upphöjt och retligt silkeshölje över det vi egentligen vill veta. vad vill vi veta?

Jag vill inte veta. jag vill just nu bara gå och lägga mig i min säng och titta på That's 70's Show och somna till det.

Vill inte veta av vissa människor omkring mig som säkert bara har sjuka intentioner. Jag är också sjuk det medger jag för jag är mänsklig och jag avskyr ibland att vara mänsklig men det är fruktansvärt syndigt lockande. Spännande.


Men idag klipper jag mitt band emd mänskligheten i allmänhet. Jag blir bara mer och mer frustrerad ju mer jag tänker på den, och på sätt och vis klipper jag väl också bandet med mig själv. Men bara för inatt.


Så sov gott fränder.