Och jag kände efter, satt det i kläderna? Det där jag känner nu, jag kan inte ge det ett namn eller jo det kan jag men det är att generalisera, att säga att det är tonårsproblem alltså. Men det jag känner nu. Det är hoppigt och knepigt, svårt att placera i en kroppsdel, svårt att väva till en karta och lista av problem att beta av och bli av med. Det går inte, det sitter djupare än så. Mer irritationellt och underhudiskt kliande.

Jag ser mig runt i rummet och får ångest av mitt underbara rum, får någon märklig perfektionsångest. Ljussättningen går jag och pillar på, vänder på spotlightsen fram och tillbaka. Städar undan. Myser till. Det fungerar nästan, men det där lilla nästan sätter sig på mig som en terrierfästing, en fästing stor och morrig som en terrier alltså, fast ändå rätt så obemärksam. Den får mig att börja skaka. Något är fel.

Jag ser att min städning mest är nödlösningar, saker instoppade i hörn utan en speciell ordning jag orkar hålla efter. Jag ser att mitt golv är fult. Ljusrosa plastgolv liksom.  Är jagonormal, konstig som blir stressad, pressad av detta?

Jag blir stressad, pressad, för jag inser att det är just detta som är problemet med mig. Nödlösningar och saker inslängda i hörn, halvavslutat, halvpåbörjat. Och så är det själva grunden jag står på, själva golvet, som får mig att vilja stå och hoppa och inte stå stilla ner på det som avsmakar stilla.

Hur ändrar man på grunden i sig själv och hur vet man vilken del av grunden det är man ska ändra på? Svårt att ändra ett grundläggande problem med en tillfällig lösning, men det är också svårt med drastiska åtgärder, när man inte vet, INTE FUCKING VET vad som är så FEL.

För´jag vet att det är något i mig, jag kan känna det. Kan ni också det? Kan ni se? Kan ni se att jag inte mår så bra nu? Att jag kanske inte har gjort det på de senaste fem åren utan att jag har vetat om det själv?

Och jag har ju haft en RÄTT barndom och uppväxt. Eller är det något jag totalt har förträngt, något fruktansvärt, något ingen har vågat berätta för mig? Ska jag börja med konspirationsteorier nu?

Eller så är jag bara SJUK. SJUK som fäster mig vid saker som golvet i mitt underbara rum, får det att representera något i min egen uppvarvade hjärna.

It doesn't work the way it used to. I used to be smart. Och jag har alltid råd till alla de andra, och jag har alla facit till mig själv men jag kan inte använda dem för jag har ingen SJÄLVDISTANS.

Och jag blev rörd idag efter det långa badet när jag rörde mina ben, gav dem omsorg. Beröring.

Det är det jag önskar mig i julklapp och födelsedagspresent. Omsorg.


Och jag vet inte om jag kan älska så som jag borde.

Which way to happy? - The magic numbers