Ett livets soundtrack ska alltså ner i en mp3 på en gigabyte, hur ska det nånsin få plats? Livet är mer mångsidigt än så, mer komplicerat och invecklat och återanvändningsbart än tvåhundrafemti låtar. Dessa låtar blir bakgrunden i allt jag gör, allt jag tänker på långa färdsträckor, och tanken är obegränsad så då borde låtarna också vara obegränsade. Eller är tanken obegränsad? Kanske är den styrd av något som vi inte kan ens reflektera över utan att få svindel och storhetsvansinne.

(Och soundtracket till mitt liv, i mp3spelaren, kan nog inte vara äkta. Ett soundtrack till mitt liv borde vara skapat av mig, opåverkat av andra, endast utspelat i min fantasi, men låt oss kalla mp3n för livets soundtrack ändå, det blir en så vacker metafor. Dessutom kan jag ännu inte fullt ut att förmedla min musik till andra rent kreativt, bara det andra har skapat, på mp3spelaren min. Så vi håller oss till det.)

Och nu slocknade min lampa för en kort kort kort stund, för att sedan direkt komma tillbaka i full styrka och glans.

Och visst vill man ha livet i full styrka och glans, glasskärpa, spetsen på pennudden, det precisa, koncisa, vackra, onedsmutsade, jungfrulika. Att livets soundtrack endast behövde bestå av entonslåtar, vackra entonslåtar, kanske låtar bestående av alla jordens toner så att de tar ut varandra i ett nästan ohörbart, men undermedvetet mäktigt och skört men ändå basalt sound.

(Eller äkta, djupt och tankfullt klassiskt, gjort av genier från svunna tider, alltid är de från svunna tider, de som hade en glimt av det öerhörda. Musiker idag använder inte det oerhörda för de ser det inte, ingen ser det oerhörda, musiker idag använder vardag vi känner igen. Och visst är det kul, vackert, lättlyssnat, igenkännligt. Ibland fantastiskt. Men ändå platt, och lätt att lyssna sönder. Eller jo. Det finns musiker med glimt av det oerhörda. Vad det oerhörda nu är.)

Och livet är mer nedsmutsat, det är inte så oerhört, så renat som vissa vill få det. Jag vill få det renat, kartlagt, men jag är nu i en process att övertyga mig själv om att det inte går. Du kan ha höjdpunkter av oerhördhet i ditt liv, men endast korta stunder står allt klart, kanske under de stunderna som hjärnan dör några microsekunder för att skapa déjà vu. Då ser du. Men när hjärnan vaknar är allt glömt, och du är åter glatt omedvetandes.


Och jag gillar nog smuts after all. Smuts är mysigt, man kan pilla på det och äta det. Fast det är äckligt. Men ändå.