Men lyckan ligger där ändå nu som ett lite omtumlat töcken; jag lyckades inte helt skrämma bort det med min rädlsa och mitt utbrott, den finns kvar nånstans och jag tror jag kan fiska upp den ur mina köttsliga vrår igen och jag fick lite hjälp.

För jag är byggd av kött, jag är ingen jävla paprika där inuti, jag är in natura, jag är blod vätskor och äckel, jag är lust och jag är spya och jag är celler, man kan enkelt göra mig till filé och man kan steka mig med curry för jag är äkta. Äkta, prima RÅTT kött flödar pulsivt och bygger mig. Mot och för omvärlden, men mest i.

Intelligent och en motspelare du sällan skådat för du har aldrig skådat mig; ingen har skådat mig. Inte dig heller skulle jag tro.

Det finns något mäktigt i att liksom aldrig blivit sedd eftersom ingen kan hävda sig över vem du är. Det kanske inte du heller kan, jag kan inte, eller jag kan då och då säga vem jag är men jag kan aldrig riktigt säga vem jag inte är. För jag tror kanske inte det finns någon, som jag inte är.

Jag är kanske allt. Precis som du.