Jag är trött på att visa respekt mot folk som inte ger mig det tillbaka och det ger mig fördomar som jag inte gillar. Jag kan ha överseende med mycket, men också rädsla att ta kontakt och en misstro till mänskligheten - det kan ge mig brist på respekt gentemot andra.

Och jag har social prestationsångest på stiftsgården, för där är alla så talangfulla och intressanta; jag känner mig rätt dissad i näringskedjan. Men så illa är det inte, och stiftsgården har lärt mig så mycket om mig själv - jag har utvecklats men det har varit smärtfullt när jag har insett saker jag inte lärt mig ännu utan måste utveckla. Jag är intressant och kul, men hur tusan visar man det. Jag har en rädsla för att handla socialt inkorrekt och den rädslan överbemannar mig; och det den inser är att det mest inkorrekta i ett socialt sammanhang är just rädsla. Det sätter sig i köttet, det blodiga, och lyser genom huden och något sker i ögonen. Antingen försöker jag fila ner mig eller bygga på mig; typ en skamsen pubertal som lindar in brösten så att de inte syns eller använder en social pushupBH. Rent metaforiskt alltså.


För övrigt har jag köpt nya hörlurar och för övrigt vill jag hävda att Snook - Lejonhjärta säger mig en del. Jag vet inte vad men när jag lyssnat på den känner jag mig lite, lite rikare.

Och manu chao. Mi vida. Sangre de la vida. Bombala bombala bombala bomala bombala, och inte kan väl jag spanska, men jag ska till Argentina i vår och då måste man väl lära sig när man ska dansa coumbia med främlingar.

Jag blir aldrig nedbruten av nån, det har aldrig funnits någon som kunnat knäcka mig, som velat, som av misstag gjort det. Det har jag klarat av så himla bra själv.

fast egentligen mår jag väl ganska bra, det är bara här jag måste få ur mig de motsatta känslorna och

jag är den största människan du sett.