och tittade man bak upp mot publiken såg man
att gångarna såg ut som ett skidbackssystem

och människorna var träd, pittoreska (vad betyder det egentligen)

förr rotlösa träd
nu har de skaffat sig rötter och en

lyster i blick.


Det var lycka i stunden som jag nu börjat lära mig och jag är stolt, jag är också stolt för jag har pratat -

PRATAT -

Med Damien Rice, som egentligen är en helt vanlig människa med ovanligt mycket humor och en slags himmelsk gåva att liksom nå ut. Men egentligen är han en helt vanlig människa och jag kom honom in på skinnet med min oväntade konversationsstart.

Jag (som precis vände mig om från mitt sällskap i trappan och såg honom i ögonen):
Hello.
DAMIEN RICE (smått förvånad och road av mitt plötsliga infall)
Hello?
Jag
How are you? (med fin, brittisk accent tror jag)

Han svarade men jag minns inte exakt vad så det kan jag liksom inte återge i en dialogtext sådär. Hursomhelst pratade han med mig på sin irländska engelska och det var kortvarigt men trevligt.

Och jag förstår det knappt själv.