är det inte alls idag
men
nån gång kanske.


Russinen flyger och jag fryser lite för jag sitter ute. Med täcke och te och äpple och dator på uteplatsen bredvid huset, försöker vänja mig vid att vara hemma, med föräldrar och jobbiga fotbollsplansskrik. Och så solen förstås.

Det jag behöver nu är värme och kött, men allt jag har är kyla och ett äpple.


och nu tog äpplet slut; endast ett litet skrutt ligger bredvid mig och blir så sakteliga alldeles brungult där min mun farit fram och tuggat bort skalet. Jag slänger upp det i backen och låtsas filosofera över tingens förgänglighet.

Ser vår gamla koja, som föräldrarna vill slänga bort. Funderar över tidsbrist och barndomsminnen.

Ser trädtoppar i sol och hoppas på en sommar.

Ser grillen och det vattnas i munnen. Mat. Vad vore vi människor utan mat.

Jadu.