Och det här är Julafton, år 2006.
Och det här är också min dag och jag ahr lite ont i knäet och snart kanske olyckskurtarna kommer om jag inte aktar mig för att bli för ouppnåelig.
Julen är en tid för eftertanke och jag tänkte att nu kankse är en bra tid at tänka -inte på de klappar man fått och inte på de klappar man senare, när man kommer hem, tänker köpa sig själv. Utan på det det liksom handlar om egentligen, du vet vad jag menar. Julen är meningslös om du inte försöker finna gnistan i ögonen dina, ju, och alla stressar runt och säger att de inte har nån julkänsla alls i år. Det är en lathet och en lögn, för du kan inte längre vänta dig att någon ska servera julkänslan åt dig, du måste hitta den själv i år. Du måste damma av dina existensiella tankegångar. Du måste se glimmet i julstjärnan i fönstret och föreställa dig storhet. Vänta inte på snön, skapa den själv.

Jag känner något slags underdånigt(jag är inte säker på vad ordet ebtyder egentligen) band till denne jesus. Inte bara för att vi delar födelsedag utan för att den symbolen faktiskt står för så mycket. Det bor en massa i det som är värt att utforska, det finns mer att exploatera men som helst ska lämnas som ett outgrundat mysterium. Och jag vill fundera. Jag vill inte vara begränsad av omvärlden som nu, för det finns så många som försöker tala emot och begränsa min kapacitet, jag orkar inte det, jag orkar inte bli ifrågasatt. Jag vill tänka. Jag vill vara vis för det är jag. Jag vill vara nån slags jesussymbol för nån eller för mig själv; en symbol för liv och för vishet. Får man vara vis när man fortfarande är ung? Alla har vi nåt där som vi gömmer oftast, det passar sig helst inte, andra exploaterar det och uttröttas. Jag vill lysa på det med en ficklampa, inte röra men beröra. Det finns mycket kvar att upptäcka.

Och jag fick upp en kaka av smälta stearinkubbljus, som smält samman i just denna kaka. Olika färger av blått, turkost, grönt. Isigt och varmt. Släppte som smörat efter ett tag från assietten.

Och stjärnorna, jag fattar inte. 3D? Varför ser vi alla så platt? Varför är jag så oförmögen att ursklilja dessa avstånd? De är för astronomiska gastronomiska fatala delikata för mig. Magnifika avstånd att beundra och aldrig riktigt riktigt förstå - ändå förstår jag att månen är rund bara när jag ser på månskärvan. Många ser bara en skärva och inte hela meningen med det, inte alla perspektiven. Jag vill ha alla perspektiven.

Julen är liksom en symbol för livets förundran. Maria föder ett barn och det är magiskt och änglarna hyllar och så. Jag tror det är detsamma med alla barn, alla födelser, något otroligt, något vackert och religiöst. Heligt och så.


God jul.