Häftigt att se en bild växa fram sådär. Ur intet anländer grådaskiga utslitna typer, tittar fram bakom och bredvid varandra i profil, närbild, distans. Perspektiv. Blyertskladd på handen.

Det svåra bara att framkalla. Att ropa på de kloka idéerna, inspirationen som ska sitta djur i bur och tittas över, är du tillräckligt bra för att förevigas i mitt ritblock? För det mesta inte. För det mesta numera hittar jag inte direkt några idéer överhuvudtaget och det resulterar mest i människor. Öden i rynkor, eller, "fina linjer" som de kallar det på burkar till sån där kräm de säljer på båten till typ halva priset jomenvisst du det går jag på.

Jag rädslas lite inför det där (samtidigt som jag förtränger det eftersom jag har rätt många mer närliggande problem). Den där glutenstretchiga flexibla bullhuden ska bli hängig, grå, slapp, utan stuns liksom. Gäddhäng. Armmuskler? Nej. Bara supercharmigt gäddhäng. Rynkor och tunn hud, ska stramas upp med krämer för att man ska verka tjugi år yngre? Nej tack, inte därför i alla fall. Det är vackert att vara gammal, visheten och allt det där och allt man förhoppningsvis har hittat på och gjort i sitt liv. Men huden. Jag vill ha huden. Jag behöver huden.


Man borde nypa sig i kinden lite oftare.