Rebecca

Jag är ingen vanlig simpel människa med tydliga motiv, mål och intentioner: Jag är komplex. Otydlig och spretande som en åttitalsfrilla åt massa olika håll. Finns liksom ingen väg att gå eftersom jag har en fot på alla stigarna. Vilken är den bästa? Var ska man gå? Vart går de andra? Velig som jag är, vet jag knappt vilken glass jag ska välja i affären.

Ni kanske trodde att jag var empatisk fantastisk god fin smarrig. Det tror jag också från och till, rätt så ofta men stundtals trampas det ner av andra inre impulser. Jag är rätt obra också. Jag har sidor jag inte ens själv riktigt vet om för jag tror att mitt överjag döljer detet och att mitt jag har rätt svårt att välja mellan dem. Men stark moral i överjaget är nog inte särskilt god egentligen (det här är psykologiA-snack) för jag tänker mig mest den som en halvgammal dam/tant full av plikter och pliktskyldighet och utan något riktigt liv.Tittar på klockan jämt. Går i kyrkan mest för att hon tror att det kommer nån slags belöning bara hon plågar sig tillräckligt i detta livet, plågar sig med allt hon måste göra - en riktig martyr. Tror att lyckan finns i noga genomlästa dagstidningar, en stram knut i håret och "så får man inte säga". En Märta i "En ö i havet".

Nåja, missuppfatta mig inte. Jag är inte denna märta men jag tror att jag har henne lite i mig, jag tror att det är något jag har lärt mig som härstammar från en tidigare stark och mäktig Märta; plugghästen från mellanstadiet, sräpupplockaren, tvångstankar, stenbocken som alltid ska följa moral och regler. En del av mig är denna rätt så pinsamma men samhällsmedevtna människa. En mindre och mindre del tack och lov. Jag har äntligen börjat besegra Märta, ty psyket är ju dynamiskt.

Komplexitet mellan detta och det där som är bra på riktigt och det där som kanske inte alls är bra. Jag vill berätta att jag är självisk, avundsjuk, velig, hungrig alltid ständigt efter mer. Oförmögen att njuta ibland stundtals. Och så stundtals kramar jag det där trädet, känner lycka och sådär men börjar genast tänka på att jag måste berätta det här. Hur det kommer att bli sen. (titta! titta! för några år SEN hade jag knappt vågat skriva SEN)

Komplexitet mellan att alltid längta efter mer. Efter tvåsamhet och efter lycka, men när jag väl är det på spåret minns jag hur jag faktiskt trivs. Trivs i att vara självständig och den jag är och allt det där, rädsla att ge sig in på något som betyder problem och lögner och glömska och självomedvetenhet.

Det jag egentligen söker är nog självmedvetenhet. Djuphet. Andlighet, något mer, alltid mer. Mening.

Ingen rast och ingen ro. Alltid överanalyserande och jag borde inte publicera sånt här på nätet tror jag men just nu bryr jag mig inte. Samtidigt som jag behöver hålla mycket för mig själv - och det gör jag ju för jag pratar sällan om sånt här - så behöver jag få ut det på sätt som andra kanske inte skulle tycka om. Även fast jag mest brukar bry mig om vad andra tycker om och inte tycker om ska jag inte göra det nu (fast det gör jag omedvetet i alla fall). Frigörelse yes.

Vet ni hur jobbigt det är att vara halvt medveten om sin omedvetenhet? Ha den på tungan? Det är därför jag måste skriva det här.


Nu kommer den där frasen när jag ska skriva "äh det var inget" och nedtona allt jag har skrivit så att det inte ska tolkas för starkt men det gjorde jag i rubriken istället.