Oj, shit. Nu höll jag på att skriva ett seriöst och allvarligt inlägg om kärleken. Så roligt ska vi naturligtvis inte ha det; det får bli till en annan dag det.

Mitt rum är min residens, har jag sagt det förut? Och mitt fönster är min glugg, min lillamy-glugg och ingen når mig där om de inte ringer eller kommer upp hit men det händer sällan så det gör inget. Jag sitter på en kudde där men det där fönsterlåset, den där vita mojängen känns ändå i baken men det gör inte heller något för när det är bortdomnat känns det ändå inte.

Det finns en björk utanför fönstret. Den björken var liten när jag var liten och den är ungdomsstor nu. Dess grenar spirar nyfiket men inte barnsligt ovetande utan tonårsvärldsvant ändå trevande. Jag tror vi är själsfränder, eviga kompanjoner. Min haku.

Fem minuter, nu fyra, mat då. Mat fyller likaså musik likaså ensamhet och mashmallows - det går ner liksom. Det ger en överhängande känsla av att ha allt ändå sakna något litet men det bryr man sig inte om för man kan ju alltid blogga om det.

Bloggen är den nya psykoterapin, jag lovar. Och imorgon ska jag ha prov, men först ska jag äta. Det luktar strömming men jag tror inte att det är det för det åt vi ju häromdan.
 
'Cause the chase is all you know. Yes the chase is all I know. What else is there?