Björnbär. Sura och små eller plafsiga och vattniga eller något mittemellan och söta och bra. Jag gillar björnbär, och vindruvor är det inte heller något fel på förstås.

Vad det hade med saken att göra har jag ingen aning om. Vad själva saken är, det vet jag inte heller men jag vet att jag har mycket som pushar och pågår och rullar just nu. Som det uttrycks i Diva: "I ditt huvud finns världens minsta joggingbana. Det är en liten dåre där. Han springer runt och runt."

Och precis så är det. En dåre, så att säga, en liten galen frenetisk manisk kines som inte har vett att stanna. Som är i ett sådant chocktillstånd hela tiden att han inte så enkelt övertalas till att sakta ner, att lägga sig på marken och få en dusch med kallt vatten över sig. Då skulle han dö, och det vills ju inte. Jag vill fortsätta rulla, springa  gå och reflektera men är det nödväntigt att göra allt på samma gång? Att ha alla inbankade livsglosor i huvudet jämt utan avbrott. Att alltid tänka på morgondagen och den efter som om den vore NUET. Att glömma bort det som verkligen är NU och göra det till DÅ.

Jag vet inte hur man egentligen gör för att sakta ner men jag börjar så smått. Jag börjar så smått praktisera och jag börjar så smått förstå; det handlar ju förstås en del om prioritering vilket är livsviktigt. Kan man inte konsten är man utdömd till allting; att alltid säga "ja". Jag gillar "ja", det ligget något öppet och inbjudande i JA. Ett NEJ är så definitivt men inte nödvändigtvis negativt utan mest hälsosamt och beundransvärt. Det som inte är beundransvärt är ett NJA ett KANSKE. Det som jag bygger mig på.


Eller så återgår jag till mina björnbär. Jag börjar få ont i magen nu, jag har ätit lite för många.