Ibland faller en allt plötsligt ur händerna. Man tror så mycket och jag hatar när jag väl har tillåtit mig att hoppas så rasar det. Kan jag inte få behålla lite lite mer?

Fast jag har underbara ting i livet som jag är tacksam för och blablabla. Men man önskar mer, visst gör man? Visst tröttnar man lite på allt man bara har och har och inte kan FÅ på nytt. Man vill återigen FÅ. TA.



fast egentligen vill jag bara sova. Jättetungt. Inte komma till skolan förrän på litterära gestaltningen, då kan man vara lite.


Jag är snorig.