Rebecca

Tystnad.

Det är halvskymning men små ljuspunkter sprider ut kallintensivpsykvårdsljus. Jag hör mina egna steg frasa i gruset på vägen, jag hör dem gå någonstans jag är inte säker på var men ändå vet jag. Jag minns ju. Jag minns lekar vid vatten och jag minns vemodiga godnattsånger, det är skymning och det är sent och jag minns mardrömmar, vättar och troll. Jag är rädd men ändå inte rädd, jag är exalterad för jag vet att ögonen finns därinne, djupt därinne. Inne i lövmassan skulle man kunna tro men egentligen inne i mina egna köttsliga dunkel. Där tittar ögonen, där svindlar tonerna på för ljusa nivåer för hörseln men ändå kännbara för nerver och känsel. Där framkallar märkliga varelser tryckpunkter på hela min kropp, där väcker de lusten till barndom och psykanfall. Och att helt tappa verklighetsupfattningen.
Jag ser en bäck. En vanlig bäck som porlar i stämmor av kanske C, E och A jag vet inte men låter gör det, det låter som när jag stod bakom en buske för att tillfresställa nödvändiga behov som helst görs ute i naturen – vitt, opersonligt poslin skrämmer medan varma buskblad välkomnar. Porlar gör det. Och det bjuder mig på vackra syner och associationer, de bjuds mig som på ett fat med ljusglimtar men också völvande mörker. Det är vatten. Detta förunderliga element? Möjligt att ta på, att röra och smeka men omöjligt att hålla kvar, omöjligt som lyckan och vinden och kärleken. Ändå inte luft, utan substans, fullständig om än saknandes små detaljer.
Jag ser något vackert. Jag har aldrig riktigt lärt mig det där; se men inte röra; jag måste vidröra. Jag måste känna och lukta och fyllas. Man kan nästan fyllas med doft, även flyktig sådan, men visioner är svårare att föreviga. Ser du vackert vill du fota det, men vad får du ut av vackra foton? Du kan ta fram dem och titta på dem och minnas, men du kan aldrig uppleva stunden igen, aldrig fullborda den. Aldrig gå in i det. Aldrig åter bada i det vackra vattnet så därför tar du chansen nu, för tänk, det här är den enda chansen du får om du tar den. Jag tar den. Jag ser ju vackert. Jag nöjer mig inte, förrän verket är fullbordat; jag måste få röra det. Jag måste få förstora det, förverkliga det, låta vattnet som rinner i rutor att också väta mina händer med sin märkliga substans. Jag måste få komma nära, utforska, fyllas, mättas, lukta, känna, smaka, lyssna. Jag måste få tillsätta konst eller frånta konst. Kan jag inte få måste jag förstöra. Varför låta naturens verk vara kvar för allmän beskådan? Ingen kommer ändå se det så som jag, ingen kommer ändå uppskatta denna helgedom. Jag njuter hellre av förstörelsens ytterst mänskliga och uppenbara kraft. Jag tar en kaka och smular den i min hand. När du ser ett fält med blommor, varför inte plocka dem och ställa dem i din egen vas när vanligt folk är dumt nog att bara gå förbi?
Jag ser den potentiella mardrömmen komma i lummigt mörker. Ögonen i mitt kött kommer snart skrämma mig om det inte mest är jag som skrämmer mig själv. Ensamhet. Vättar, troll hör till gågna tider men är ändå så angelägna och aktuella. Inget fascinerar så som en bok om livet förr, om häxor och mördare. Om mystik. Mystiken är ett djur som smyger sig på mig bakifrån, jag förbereder mig på morrande vargar och gående jesuskors. Tysta gigantiska balidjur. Egentligen är de största och tystaste de mest skrämmande ty det stora förväntas låta. När det överraskar dig bakifrån som Morran ungefär så vill du att det ska låta så du låter istället själv – eller du vill åtminstone men det kan du inte. Du kan inte skrika för det här är en dröm mitt i natten men i den yttersta verkligheten. Den verkliga mardrömmen består i att du inte ens vaken kan skrika eftersom du är rädd att väcka dina grannar, eftersom du hellre dör av att tyst ätas upp av ett enormt, jättelikt monster utan ett särskilt ont uttryck i ansiktet. Uttrycket är neutralt. Du är inte dess första byte idag. Du är en liten lort.

Nu ett evigt pipande ljud i mina öron.