Rebecca

Det pendlar. Ibland är man idol på tunnelbanan, ibland är allas småskymda blickar riktade åt liksom det där hållet man hade hoppats på. Ibland är man gud. Faktiskt oftare.

När jag tror att jag är vacker är jag vacker - tror jag i alla fall.

Förr gick man på tunnelbanan eller bussen tittade ner i golvet trodde att hatiska tankar och blickar alltid riktades mot en eftersom alla förstås såg igenom allt. Alla såg att man var genomskinlig dumdristig rädd, trodde man. Trodde jag. Om man inte ska generalisera, det ska man kanske, alla har kanske ändå känt så någon gång. Att säga "jag" för publiken så nära, att man blir rädd att de där gränserna ska brista.

Jag tror jag ska bli något. Jag vet. Jag är stenbock, stenhård karriärskvinna utan känslor och empati tydligen, mest taktisk och smart. Jojo, kanske. Ibland får jag den där känslan av att jag bara låtsas vara så himla sympatisk och djup. Under allt är jag skildavärldar-Rebecca, Scarlett O'Hara. Grym. Skoningslös.



Blandade tankar i trevligt kanske oläsligt potpurri.
Men meningen är ju inte läsandet kära fränder utan SKRIVandet. Att man får allting ur sig i en utandning innan sömnen liksom, så man slipper ligga vaken och grubbla vilket jag iofs kommer göra i alla fall.

Och även fast det är för skrivandets skull och inte läsandets så är det lite trist att inte så många kommenterar. (kommentera gärna alltså)

Godnatt.