Jag är snyggast när jag vaknar; när jag hämtar mig från nattens äventyr, när jag är främmande för den så kallade verkliga världen - för drömmen erbjuder mycket annat. Jag är som vackrast när sömnen gjort inverkat och låtit cellerna reproducera sig, byggt på färg under mina ögon, lagt lite grus och slem i ögonvrån och lite gråt på andra sidan. Ibland har jag varit med om hela livstider under min sömn och ibland bara om en kort stund, men den har alltid sagt mig något som jag sorgligt nog snart ska glömma - som ska gå förlorade för mitt flexibla medvetande några stunder efter mitt uppvaknande men som jag kan komma åt just då -när håret är charmigt på svaj. När magen är platt och oäten. När huden är oritad. När dagen inte skitit sig ännu, när optimismen flaggar om en hajfri strand med sol och glass.

En sådan dag ska jag ha. Imorgon kanske? Kanske alla dagar. Jag tror jag kan bestämma mig för det själv bara jag vill, det gäller att vilja och jag ska hitta min vilja. Det är så irriterande när den inte infinner sig! Jag vill vara lugn och klok utan mormorssyndrom. Jag är. Jag är.

Jag bara är.


(Godnatt och tack Isa för en fin kusinhelg.)