"Vad tänker du på?" frågar jag den lille pojken som sitter bredvid mig på bussätet. Han är 5 år och har en annan hudfärg än den jag har.
"Jag bara tittar", svarar han.

Han är 5 år, eller i alla fall nästan, och han har redan haft en historia som jag inte kan berätta om här. Jag vet inte vad han tänker på, kanske tänker han inte alls, som han säger. Kanske kan han konsten att vara tom och bara titta. Jag vill krama honom och sjunga en godnattvisa.

Vem skulle kunna ana vad som döljer sig i alla dessa vanliga människors minnen? I deras tankar, vem kan ta en titt i deras tankar? Jag fick se lite, för människorna var öppna och välmenande. Men var man bär på sitt öde, det fick jag lära mig i helgen.

Vilken färgstyrka. Sådana olika öden. Sådana fantastiska, starka, vackra människor jag aldrig skulle ha mött. Men nu fick jag.


Jag kände endast svag empati på Auschwitz. Det är i bara människomöten jag kan förstå, fascineras. I  människor, inte en död plats, kan jag se verkligheten.

Tack.