Rebecca

Senaste veckorna har jag både känt mig lössläppt, fri och förjävlig. Eller. Det har känts bra, känts nytt, men onödigt och jag vet: man hör inte av sig. Jag hatar spelet. Jag lär mig spelet - jag vägrar följa reglerna.

Det var därför jag vid fyratiden imorse stapplade ut från en lägenhet på söder. På väg hem.

Först en halvdansk baryton. Jag är road. Nu inser man manipulationen bakom masken, den masken som bara är humoristisk och bakåtlutad. Trodde man hade något slags djup om man sjöng opera? Jo men säkert är det så.

Sedan en grafisk designer med brasiliansk ju-jutsu som specialité. 

Jag tycker i alla fall att jag lyckas hitta män med ganska intressanta intressen...?

Jag känner mig alltid lika charmig i alla fall. Alltid lika mycket jag, lika underfundig och spontan och special. Jag skulle verkligen, verkligen bli kär i mig själv. Det håller jag fast vid. Men jag skulle nog aldrig kunna bli kär i någon av de där, inte för att det någonsin verkar spela någon roll, eftersom det ju inte är någon kärlek som det handlar om. Det vet vi ju alla. Det är kroppar vi bryr oss om; jag bryr mig inte särskilt mycket.

Egentligen. Vad skulle jag egentligen kunna bli kär i? 

En katt. Jag ska tamejfan gifta mig med en katt.