Rebecca

W5 to C4 and B2, mission completed.

Från taket kan man se stjärnorna.

Man kan också byta perspektiv i två timmar genom att inte nudda golvet. Vad ska man med golvet till när man har stolar? Och partymusik på plattan som Nathalie brände åt mig?

Det är naturligt att låta solen långsamt, långsamt färga kinderna med hjälp av reflektionen i snön på över en meter. Den glittrar när jag åker nerför en liten kulle på längdfärdsturen, håller upp armarna med stavarna i en segergest. En ägargest. Jag äger för en stund marken jag står på. Jag är utlånad till naturen som låter mig smeka den för ett tag med mina vallningsfria skidor, glider över den, glider rakt in i nästa sjok av syre. Höghöjdsträning. Vasaloppet nästa...

Inkapslad i plast på fötterna och med betydligt bredare skidor kan jag också få en vidare blick över hela fjällsystemet, milsvida omkring. Jag står kanske på toppen, kanske har jag precis hoppat på 1an, eller så är jag på väg tillbaka mot stugan på sidan med solnedgången. Högst upp, precis stigit av Hästen, knappliften (haha, knappliften ! ). Ser solen. Ser fjällen. Eller så åker jag så fort jag kan, nästan sittande, nerför 23an sjungandes på "Jorden är en råtta", för att sedan fortsätta ner i hoppbacken eller 15 (där jag råkade åka in i ett barn, btw). Jag vill hoppa. Känna känslan i magen av att kroppen tror att den är på väg uppåt, men så plötsligt går marken neråt och kroppen åker med. Det suger i magen, vilken känsla!

Jag är kung, är möjlig men overklig. Jag är i en dag att bli kär på, är med en av de människorna som känner mig bäst. En baddare på utförsåkning, måste jag säga. En riktig baddare.

Jag fick prova på en ny familj, jag trivdes mycket bra där. Jag måste säga tack! 

Tack så hur-mycket-som-helst. Den här sportlovsveckan har gjort mig gott!